Tokiga tanke.

Jag är totalt besatt av DMB. Fast på ett moget sätt, inte så att jag pratar om dem så ofta? Eller det kanske jag gör? Men det är ju inte så att jag började gråta när jag såg dem första gången. Fast det gjorde jag ju.

Men jag har en skön inställning till bandet, jag lyssnar ju bara på dem väldigt mycket. Fast har man pratat med mig längre än 10 minuter så har man hört talas om Dave Matthews Band. Det är faktiskt inget jag tänker på, det har bara blivit så. Jag sprider bandets musik vidare till andra likt en farlig epidemi. Det är dock något jag gör medvetet. Det blir lite moment 22 över det hela. Dock är en sak säker, ingen bör ha missat dem.
Det finns bara en person som jag kan acceptera när denne säger att musiken inte alls är bra, och det är för att jag har accepterat hans tankegånger och åsikter angående musik i största allmänhet. Om någon annan skulle dissa DMB skulle jag bara säga "du har inte inte hört tillräckligt". När jag tänker efter så är det bara personen precis nämnd som har dissat DMB för mig.

Jag älskar och har älskat flera artister och band genom åren. Både på ytan och på det verkliga djupet. Det finns dock inget band som har matchat min person och mitt musikaliska tänkte som DMB. Band som Megadeth, Slayer, Roxette, Opeth m fl har varit otroligt viktiga i min utveckling. De är band som jag känner en stor identitet med. DMB har dock lyckats få mig att känna att jag önskar att jag hade skrivit hela deras katalog. Jag avgudar allt de gjort, varenda låt på varenda platta. Nästan. Det borde ju betyda att det ÄR en identitet, right?

Flummig i huvudet är man.