Lars Ohly och ett tråkigt Sverige.

Ikväll kollade jag på partiledarutfrågningen av Lars Ohly på SVT. Jag skulle säga att det var väldigt intressant, vilket det faktiskt har varit på alla de fyra utfrågningar som hittills har avverkats av totalt sju riksdagspartier. Jag kan ju redan nu säga att jag personligen sympatiserar för den rödgröna koalitionen, där Lars Ohly som person är den som inspirerar mig mest. Han har en otroligt bra retorisk kunskap, kanske den bästa av alla partiledare i riksdagen. Lars Ohly är också den partiledare som skapar mest debatt, och nästan alltid delar upp människor i två läger. Men är det inte sånt som svensk politik behöver? Vissa kallar honom radikal, eller tom extrem, men få kan svara på frågor i närheten av samma självklarhet som Lars Ohly. Skulle jag själv få bestämma skulle den eventuella rödgröna regeringen ledas av Lars Ohly, inte Mona Sahlin. Då menar jag inte pga ideologi, utan av person. Dock vill jag poängtera att jag inte sett allt av Maria Wetterstand än, hon kan också bli en kandidat för sin person. Jag får känslan av att hon inte synts tillräckligt i valupptakten som de andra ledarna. Knappt två veckor återstår till valdagen, och jag tror vi kommer hinna se mycket mer av Maria Wetterstrand. Man ska heller inte glömma Peter Eriksson, som verkar vara en ganska skön kuf.

Av de fyra utfrågningar som hittills sänts i SVT har vi fått höra Lars Ohly, Mona Sahlin, Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt. Göran Hägglund (KD) imponerade stort på mig, både som person och retoriker, precis som Lars Ohly gör. De två partiledarna för de största partierna tyckte jag lämnade väldigt många frågor obesvarade. De är också två personligheter som är väldigt gråa, och ser ut att kämpa hårt för att inte verka för eller emot i princip någonting. Detta har i princip bara lett till en pajkastningspolitik som gör mig tveksam. Mona, som tidigare har stått starkt med begreppen feminism och solidaritet, har nu tappat mycket av det som Socialdemokraterna står för.

Man kan egentligen säga att det är ganska tråkigt med svensk politik, men det är också det som är tjusningen med den. Det skapar mycket debatt kring detaljer, och det är väldigt viktig hur du som person framhäver dig själv. Det är därför jag tycker det är klart mer intressant att lyssna på ledarna för de något mindre partierna. De kan som ledare för de enskilda partierna fortfarande vara tydligt färgsprakande, och det är mer sånt vi behöver nu, år tjugohundratio. Tyvärr får de ofta stryka på foten för de stora lägrens intressen.

Gör någonting åt det. Välj för ett roligare Sverige.