Jag är 23 år till åldern. Bäst att jag börjar förbereda mig på gubbstämpeln redan nu så är jag väl förberedd när den dagen väl kommer. Jag har förvisso alltid tyckt att jag är något lillgammal, en förtjusande tanke om mig själv.
Jag ska berätta om tidigare ikväll. Det är en historia om min resa från nyfiket barn till förstadiet som bitter äldre man. Allt tar vid en halvtimme efter den sena middagen..
Jag slängde den enorma golvmattan över axeln och tog mattpiskan i den andra. Borsten placerade jag i bakfickan. Mobilen tog jag med utifall jag var tvungen att ringa på hjälp.
Jag skulle ut i ett inferno. Ett inferno fullt av lekande och skrattade barn på gården. Men jag var redo. Jag tog på mig min pedagogiska charm, öppnade portdörren och satte riktning mot mitt mål.
De små liven hade parkerat vid matträcket.
Fan.
Hängandes i armar och i ben, snurrandes och hoppandes, tjo o tjim. Med nätta steg försökte jag ta mig in på det farliga området utan att ställa till med en scen. Jag ville ju liksom inte vifta bort dem, de små liven.
- Hej! Kan jag få låna den där några minuter så får ni tillbaka den alldeles strax.
De tre små tjejerna nickar leendes och hoppar ner och flyttar på sig lite grann.
Då kom den första attacken. Jag rös nästan till längs ryggraden.
- Vad gör du här? Vi leker här, det är vår stång. Vi klättrar här, skrattar de högljutt med pipig röst.
Samtidigt visade de en tydlig nyfikenhet.
- Vad har du där?
- Min matta.
- Å det där då?
- Det här är min piska.
- Vad ska du göra med den?
- Jag ska få bort all smuts ur mattan genom att slå med piskan.
Hade jag varit sex år gammal hade jag blivit lite rädd för den långa karl som pratar om att slåss.
Men såna är inte dagens sexåringar.
- Får jag prova?
- Nej.
- Varför inte det? Jag vill prova!!!!
- Om ni låter mig göra det här så är jag klar på ett par minuter. Då får ni leka här igen! Akta på er lite så ni inte står i vägen.
En av tjejerna drar undan de andra och jag får påbörja mitt arbete. Än så länge hade jag klarat mig bra.
Helt plötsligt står nästa person där. Jag skrattar lite och säger vänligt hej. Då ser jag vad han har i händerna.
Ett enormt vattengevär. Åtminstone var den nästan lika stor som han själv.
Han går fram och riktar geväret mot min matta. Mot min matta?! Bäst att avvärja, jag skrattar till och säger med mjuk ton att han nog inte ska rikta geväret mot min matta. De små tjejerna hjälper till och säger, Nej, du får inte skjuta där!
- Varför får jag inte det?
- Nej, skriker en av tjejerna.
Han drar sig tillbaka, jag himlar med ögonen och går runt på andra sidan av den enorma mattan.
Mitt arbete med piskan fortsätter, den viner genom luften och träffar mattan så hårt att det ekar flera varv runt gården. Miljontals dammpartiklar flyger åt alla håll.
Tjejerna ropar till och jag går runt och tittar. Samma lille grabb står där med sitt gevär precis som han just avfyrat ett helt magasin och krutröken svävar upp i etern. Nu var det inte kulor han hade skjutit med, han hade istället han skjutit vatten på min matta. Och han log. Självklart att han log, den lilla busungen.
Jag klandrar honom inte, det är ju spännande. Men samtidigt tänkte jag, testa mig du bara!
Men precis som jag hade lagt taktiken fortsatte jag bara att skratta pedagogiskt och fick han att bli nöjd med sin manöver. Sedan gick han.
Hade han vunnit kampen? Jag tänkte inte mer på detta utan började packa ihop och gå hemåt igen.
Tjejerna tittade efter mig och hoppade genast upp på räcket igen. Hoppandes och snurrandes, tjo o tjim.
Jag var lika nöjd, jag hade klarat mig med livet i behåll.
