Arthur.

Arthur. Mannen, myten, legenden.

Tänk om alla människor vore lite mer som honom?.....
Jag hoppas verkligen att han överlevde jordbävningen.

Skjut honom.

I det här inlägget kommer jag avstå från att försöka verka formell, eller välskrivande i ordets rätta mening.

Jag ska helt enkelt bara säga vad jag tycker om en specifik sak.

Jag satt tidigare ikväll och kollade på Idol vid 20-tiden. Sex personer skulle ikväll sjunga i veckans tredje kval av totalt fyra. Det är det första momentet under "Idol-resan" där tittarna har makten, genom att rösta på sin favorit. Juryn sitter bara med, och kommenterar varje framträdande.. blabla.. ja, ni känner till konceptet. Antagligen för bra ert eget bästa.

Kontentan handlade emellertid inte vad programmet går ut på, utan på ett uttalande som den eminente jurymedlemmen Andreas Carlsson yttrade efter ett visst framträdande.
Jag kommer knappt ihåg om det han sade var menat som positivt eller negativt, men termen han använde var "the moneynote".

Jag ska säga vad jag tycker om den termen. Jag ska berätta vad jag tyckte om att Andreas Carlsson använde den. Jag ska säga vad jag tycker om Andreas Carlsson.

BAJS. ANUS. R*VHÅL.

Decide for your own choice

Först och främst, hur långt har det gått när man börjar prata om musik/toner som mjölkar pengar? Det låter nästan äckligt att man skriver låtar eller tar tillvara på röster som har just den 'kvaliteten'. Det värsta är ju att det är sant, och så har det säkert varit sedan 1940-talet.

Det som dock gör mig riktigt förbannad på situationen är att han nämner uttrycket moneynote i Idol, ett av Sveriges största TV-program, och där publiken är ganska ung. Vad tror man att det sänder ut för signaler till människor? Okej, vi går mot ett allt mer kapitalistiskt samhälle, det är ju liksom helt och hållet fakta. För att förtydliga så säger jag inte det utifrån en politisk ståndpunkt. Men oavsett så tycker jag att man ska hålla sig borta från att musik endast skulle vara en pengamaskin. Konsten ska ju stå i centrum. Visst, man bör ta betalt för sin konst till viss del, men det är en annan diskussion.

Vad jag menar är att om man skickar ut signaler om att skapa musik bara skulle handla om att tjäna pengar, med lockelsefraser som "bli allt du har drömt om", då har man nog valt att förstöra fel bransch. För det är precis vad man gör med musikbranschen. Förstör den. Då kan man inte älska eller värna om den på samma gång.

Som kuriosa kan jag nämna att jag kollade igenom A. Carlssons portfolio på nätet. Nu vet jag vem som är en av de viktigare ansvariga för hela pojkbandsvågen på 90-talet.

Observera att A. Carlsson fick agera ansikte för hela den superpengakåta musikbranschen i detta inlägg.

Rapportavläggning på den sjunde dagen.

Yo!

Har inte skrivit på ett par dagar, och det av den enkla anledningen att jag haft fullt upp på flera håll. Jag mår riktigt bra just nu. Har inte fått något fast jobb ännu, men dagarna har lyckats fyllas med inspirerande möten, bra musik och repande, men också utav en del ilska.

I fredags fick jag veta att ännu en av Solnas kommunala fritidsgårdar ska lägga ner. En av de riktigt klassiska i kommunen. Anledningen till detta är att antalet inskrivna barn har minskat markant de senaste åren. Detta är ingenting man direkt kan skylla Stadshuset för, men eftersom det är i ett led av nedlagda skolor, fritidsgårdar och idrottsanläggningar så tycker jag att man kan hålla Solna Stadshus ansvariga. Heja Moderaterna! Verkligen inte.

Med respekt för de ännu ovetande barnen vill jag inte säga exakt vilken fritidsgård det handlar om.

Var under samma dag nere i Hagalundsparken, en annan fritidsgård här i Solna. Som fortfarande fungerar stabilt, när jag ändå var inne på den tråden. Det är den fritidsgård som jag själv är upvuxen på. Där pratade jag med föreståndaren och eldsjälen Chrille och berättade att jag var hemma igen, och om mina planer framöver. Han är en man med bra kontakter, och kunde ge mig bra tips, men han ställde också upp på att bli en referens. En referens som jag kan tänka mig väger tungt i Solnas skolor och fritidsnämnd.

Fredagen var allt som allt en mycket bra dag. Det känns som att saker och ting går åt rätt håll!

Igår lördag blev en riktigt lång dag. Den bestod mestadels av ett genrep tillsammans med Robin i en replokal i Bromma. Vi höll på i nästan 7 timmar mellan 16 - 23 med att öva in låtar och även jamma en del. Idag ska jag nämligen göra ett första rep ("audition") med Original High Five. Jag är sjukt inspirerad. Ett schysst erbjudande för en liten trummis som jag. Framför allt lär det bli till att börja gigga igen, nåt som jag ser fram emot väldigt mycket. Förutom det är det ju ganska trevligt att spela med en blåssektion också. Jajamensan!

Anders kom ner vid 22 igår och jammade med oss, sen drog vi två iväg på en sedvanlig biltur. Vi hamnade av tradition först vid Lövstaklipporna, där vi satt och tittade ut över vattnet och den mystiska natthimlen. Sen åkte vi vidare på en spontan tripp in till stan för att titta på alla snygga människor i Stockholms elit på Stureplan. Inget Parlamentet-avsnitt i världen är i närheten av att framkalla lika många hånflin. Herregud. Tjejer, ni ska fan inte gå i högklackat när ni inte klarar av det. Man skäms ju.

Vi åkte vidare en stund till. Men gäsparna började komma med allt jämnare mellanrum så Anders lämnade av mig hemma vid 2.

Jorå såatt, om ett tag bär det iväg till Brommaplan igen. Håll tummarna!

Imorgon ska jag faktiskt jobba också!!!!! Håkan ringde..

PEACE!

Tokiga tanke.

Jag är totalt besatt av DMB. Fast på ett moget sätt, inte så att jag pratar om dem så ofta? Eller det kanske jag gör? Men det är ju inte så att jag började gråta när jag såg dem första gången. Fast det gjorde jag ju.

Men jag har en skön inställning till bandet, jag lyssnar ju bara på dem väldigt mycket. Fast har man pratat med mig längre än 10 minuter så har man hört talas om Dave Matthews Band. Det är faktiskt inget jag tänker på, det har bara blivit så. Jag sprider bandets musik vidare till andra likt en farlig epidemi. Det är dock något jag gör medvetet. Det blir lite moment 22 över det hela. Dock är en sak säker, ingen bör ha missat dem.
Det finns bara en person som jag kan acceptera när denne säger att musiken inte alls är bra, och det är för att jag har accepterat hans tankegånger och åsikter angående musik i största allmänhet. Om någon annan skulle dissa DMB skulle jag bara säga "du har inte inte hört tillräckligt". När jag tänker efter så är det bara personen precis nämnd som har dissat DMB för mig.

Jag älskar och har älskat flera artister och band genom åren. Både på ytan och på det verkliga djupet. Det finns dock inget band som har matchat min person och mitt musikaliska tänkte som DMB. Band som Megadeth, Slayer, Roxette, Opeth m fl har varit otroligt viktiga i min utveckling. De är band som jag känner en stor identitet med. DMB har dock lyckats få mig att känna att jag önskar att jag hade skrivit hela deras katalog. Jag avgudar allt de gjort, varenda låt på varenda platta. Nästan. Det borde ju betyda att det ÄR en identitet, right?

Flummig i huvudet är man.

Jodå så att, idag är det söndag.

INLÄGG RADERAT.

SVERIGE HÅLLER PÅ ATT BLI ETT INTRESSANT LAND, MINST SAGT.
SD, DÅLIGT FÖR ALLA MEN BRA FÖR DEBATTEN?

Valtrött.

Allt här i världen handlar inte om politik.

Dom vill bara att du ska tro det.

På måndag kan vi äntligen återgå till det vanliga livet igen.

Dear Mr. President

Mycket bra låt från 1992. Linda Perry i sina yngre dagar. Idag är hon kanske en av världens mest kända låtskrivare/producenter du aldrig hört talas om.

Smiley-generationen

Kommer ni ihåg när MSN blev populärt? Det var i ungefär samma veva som Lunarstorm och senare Playahead blev stora succéer. Kan det ha varit runt 2001? Eller kanske ännu tidigare?

Det var ju helt otroligt enkelt att ha kontakt med människor, flera samtidigt, utan att det kostade en enda krona. Nå, eftersom chatten bara bestod av svart text på vit skärm så blev det ganska svårt att urskilja känslor ur enkla fraser. Man kan ju varken höra, se eller känna personen du pratar med. Det var då räddningen kom. Smileyn! Vad skönt det var! Man kunde nu visa om man var glad eller ledsen, gråtande eller rykande ilsken, trött eller förvånad. Genast blev det mycket enklare att föra känsliga konversationer utan att behöva ta till långa förklaringar.

Jag tänkte inte försöka ge mig på hela utvecklingen utan gå direkt till slutklämmen.

Vad som har hänt nu är att man tror sig kunna läsa av människor beroende på hur man matchar text med smileys. I många fall brukar det också stämma. Långt ifrån alltid, men ofta. Det kräver dock år av träning. :)

Det blir än mer komplicerat när man börjar räkna antalet smileys, dvs fler ":)" desto gladare, eller kanske desto mer ironisk?

Misstolkningar sker ofta. Är man ironisk, allvarlig eller väldigt allvarlig osv?

Är du en smiley-junky?

Fundering.

Förut kunde jag känna mig otroligt rik när jag hade både öl och snus, men jag känner fortfarande lika rik på egenrullade cigaretter och vatten.
Det är ganska lätt att gå igenom förändringar. Det är åtminstone väldigt lärorikt. Man lär sig uppskatta det mindre när man inte har massa pengar i plånboken. Det kan dock bli lite pressat läge när det förväntas av en att man måste ha pengar för att över huvudtaget ska kunna socialisera. Det är kanske så man kan börja bena i saken. Tänk er detta scenario:

Man är ett kompisgäng som brukar umgås en hel del. Plötsligt hamnar någon i umgänget i en sämre ekonomisk situation och kan kanske inte haka på utekvällar, biobesök, luncher eller middagar. Ska det betyda att han ska stå utanför, eller kan alla verka för att alla ska kunna vara med och hänga? Man kanske kan spela sällskapsspel, eller bara samtala.

På detta sätt skulle man kunna lära sig att konsumera mindre.

Jag vill inte vara elak, men jag får upp en ganska rolig bild av hur det skulle se ut om alla som är ute på, låt säga Stureplan en fredagskväll, helt plötsligt bara skulle ha en hundring kvar på kontot. Skulle de springa hem i panik eller skulle de stanna kvar och fortsätta kvällen? Vad skulle hända om någon helt plötsligt skulle plocka fram en låda med Diamantjakten eller Monopol och alla skulle sätta sig på golvet och spela med?

Det ska dock erkännas en sak. Jag saknar hänget på Mosaik.

"Mellan två liv"

"Mellan två liv". Kan man säga så? Folk använder ju frasen "mellan två jobb" ganska ofta, vilket ska låta finare än "jag är arbetslös". Då borde man ju kunna säga samma sak om livet. Sakta i backarna nu, jag säger inte att jag skulle vara livslös. Jag hävdar att jag är mellan två liv, så har nämligen de två senaste dygnen känts.

Igår lämnade jag Örebro, idag är jag i Solna. Jag är tillbaka i mitt pojkrum, med den skillnaden att jag har alla grejer från Örebro med mig. Har även lyckats belägra halva vardagsrummet.

Allt gick så fort den här helgen. Har knappt hunnit känna efter än. Igår kväll var jag så trött att jag somnade kring midnatt. Det blev ju minst sagt en lång dag igår.

Ganska känslomässigt jobbig också.

Det har varit ett fint år i Örebro. För det har jag alla underbara vänner att tacka. Den här sista månaden har, trots en tom plånbok, varit en av de bästa månaderna under tiden i Örebro. Massor av häng med gamla och nya bekantskaper. Jag är också väldigt glad att jag avslutade min Tour of Örebro på Grankotten. Det blev ju trots allt fem boenden på ett år.

Nu fortsätter äventyren. I Stockholm.

__________________

De nattliga promenaderna hem från en sal av toner.
Förbi ett hus så stort med fönster så små.

Genom det höga gräset täckt av dagg.

Tänk, där är det ingen annan som går.

Den snabbare vägen.

Och så var det den där cigaretten på trappen..

Dagdröm.

Satt här och tänkte på Finlandssemestern i slutet på juli. Två veckor i Kristinestad med mor och far. Det var mycket fint. God mat, bra trädgårdsarbete, rimlig dygnsrytm, flykt från verkligheten. Man ska inte glömma sånt som håller igång en själv, hur långt förgånget det än må vara.

5 dagar kvar i Örebro.

Lars Ohly och ett tråkigt Sverige.

Ikväll kollade jag på partiledarutfrågningen av Lars Ohly på SVT. Jag skulle säga att det var väldigt intressant, vilket det faktiskt har varit på alla de fyra utfrågningar som hittills har avverkats av totalt sju riksdagspartier. Jag kan ju redan nu säga att jag personligen sympatiserar för den rödgröna koalitionen, där Lars Ohly som person är den som inspirerar mig mest. Han har en otroligt bra retorisk kunskap, kanske den bästa av alla partiledare i riksdagen. Lars Ohly är också den partiledare som skapar mest debatt, och nästan alltid delar upp människor i två läger. Men är det inte sånt som svensk politik behöver? Vissa kallar honom radikal, eller tom extrem, men få kan svara på frågor i närheten av samma självklarhet som Lars Ohly. Skulle jag själv få bestämma skulle den eventuella rödgröna regeringen ledas av Lars Ohly, inte Mona Sahlin. Då menar jag inte pga ideologi, utan av person. Dock vill jag poängtera att jag inte sett allt av Maria Wetterstand än, hon kan också bli en kandidat för sin person. Jag får känslan av att hon inte synts tillräckligt i valupptakten som de andra ledarna. Knappt två veckor återstår till valdagen, och jag tror vi kommer hinna se mycket mer av Maria Wetterstrand. Man ska heller inte glömma Peter Eriksson, som verkar vara en ganska skön kuf.

Av de fyra utfrågningar som hittills sänts i SVT har vi fått höra Lars Ohly, Mona Sahlin, Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt. Göran Hägglund (KD) imponerade stort på mig, både som person och retoriker, precis som Lars Ohly gör. De två partiledarna för de största partierna tyckte jag lämnade väldigt många frågor obesvarade. De är också två personligheter som är väldigt gråa, och ser ut att kämpa hårt för att inte verka för eller emot i princip någonting. Detta har i princip bara lett till en pajkastningspolitik som gör mig tveksam. Mona, som tidigare har stått starkt med begreppen feminism och solidaritet, har nu tappat mycket av det som Socialdemokraterna står för.

Man kan egentligen säga att det är ganska tråkigt med svensk politik, men det är också det som är tjusningen med den. Det skapar mycket debatt kring detaljer, och det är väldigt viktig hur du som person framhäver dig själv. Det är därför jag tycker det är klart mer intressant att lyssna på ledarna för de något mindre partierna. De kan som ledare för de enskilda partierna fortfarande vara tydligt färgsprakande, och det är mer sånt vi behöver nu, år tjugohundratio. Tyvärr får de ofta stryka på foten för de stora lägrens intressen.

Gör någonting åt det. Välj för ett roligare Sverige.

Fundering.

Idag fick jag ett mail från ett av jobben jag sökt senaste tiden, och det var ett sådant där mail som man varken vet om man ska skratta eller bli arg åt. Självklart var det ett automatiskt massutskick som har blivit en sorts standard nu för tiden. I det här fallet handlade det om att jag inte gick vidare i ansökningen, men de önskade mig trots allt all lycka i framtiden. Det känns ganska förbryllande att få ett sådant meddelande från en mer eller mindre programmerad databas i någon dator. Det får mig också att börja fundera.

Visst, alla vet ju att världen förändras till att bli mer och mer modern och effektiv, och det är ju något vi är tvungna att acceptera. Jag blir dock rätt bekymrad av tanken över hur världen kommer se ut när den bara blir mindre och mindre personlig. Själv tror jag på det personliga bemötandet, dvs det egna ordet, ögonkontakten och känslor som möts.
Men det verkar vi ju inte hinna med längre?

Nåväl, jag fick inte just det här jobbet, men det kommer fler chanser!