Overdubs.

I en värld där Per Gessle säger att han "är rädd för göra sin musiköverproducerad" finns det ändå hopp för den "äkta" musiken.

Anledningen till att jag skippar dagens moderna radiomusik är för att den titt som tätt inte känns äkta. Alltför ofta hör man bara teknik och elektronisk musik. Man hör ofta om hur artister/musiker sitter och spelar in samma vers tvåhundra gånger för att få den perfekta tajmingen och dynamiken. Trummor har man klippa och editera slag för slag. Hur dynamiskt blir det då egentligen? Ibland kan man inte ens urskilja om instrumenten är inspelade på riktigt eller är programmerade. "Vart tog livet i musiken vägen?" tänker man.

Men än idag så finns det artister som spelar in den klassiska vägen. Man sätter bandet i ett rum och spelar in allt tillsammans och låter det vara så. Att första tagningen skulle bli den sista, den händer väl bara ibland, men trots allt så är det genom denna procedur som man lyckas fånga det riktiga livet och dynamiken i en visa. Det tycker iaf jag.

Under de inspelningar gjort har man kanske spelat in 2-3 instrument per gång, och sedan lagt på resten. Men aldrig att man sitter och spelar in 10 pålägg på en och samma del bara för att det ska låta "fett".

Dock är det nästan som det känns att de musiker som spelar in på det klassiska sättet är rebeller och konservativa mer eller mindre. Inte för att det är uttalat, men man får den känslan.

Länge leve den riktiga musiken.

Allt är relativt.

Jag sitter ibland och funderar på hur saker kan te sig väldigt olika vid olika tillfällen.
Ibland är någon typ av musik skön att lyssna på, den andra dagen inte. Visst, man säger att det beror på dagshumöret. Men något säger mig att det inte är så enkelt. Om det, för att köra på samma exempel, finns ett band som man aldrig tröttnar på, betyder det verkligen att just detta band är bra för en själv i alla lägen. Eller inte?

Eller om man den ena perioden lyssnar på ett band nästintill hela tiden, och perioden efter inte lyssnar alls, betyder det då att det bandet är bra den första perioden och sämre den andra?
Förstår ni lite hur jag funderar?

Ett annat exempel är den resa jag gjorde idag. Vi hade ett gig på Gula Villan i Haninge. Först och främst kan jag ju bara säga att ha en spelning på en regnig söndag höstetid i HANINGE (.....) inte är att rekommendera. Och vad menar jag med att skriva det i versaler?
Jo, för att den resan känns så himla lång och tråkig. Vi kan väl säga att resan enkel väg från Solna tog c.a. 40 minuter, men att det känns så mycket längre. Däremot att göra en 3 timmar lång bilresa till exempelvis Leksand (Där jag var med min vän Anders för någon månad sen) inte kändes alls lika lång.

Även här kan man ju peka på ett flertal olika aspekter, såsom att göra en semesterresa till en plats med sådan storslagen natur gör att själva resan blir roligare och man får lättare att se framåt med en positiv känsla. Men fortfarande, är det inte kul att få göra en spelning? Det enda är att du sätter dig på pendeln en stund och sedan går 10 minuter till. Hur kan det kännas så mycket värre? Kan man verkligen bara skylla på att det bara var en söndag? Dåligt väder? Höst? Åka pendeltåg? Eller rentutav att man inte vill spela sin egen musik just den dagen för man tyckte den var dålig då?

Allt är tydligen relativt. Människokroppen är en jävligt krånglig mekanism. Jag undrar om det är samma sak för andra djur. En hund som ena dagen tycker om sin matte, och den andra dagen bara vill bita matte i benet. Så vill vi ju inte att hunden ska vara, men kan vi verkligen styra hundens känslor?

"Vacker tass"

Jag gick upp, jag sket..

Låg och kollade på Karjala cup-matchen Ryssland - Sverige, och jag förundras än en gång över hur tråkig hockey kan vara. Det är inte det att hockey är en tråkig sport, utan att sporten som fenomen blivit jävligt uttjatad. Det är VM varje vår, säkert 4 andra landslags-turneringar per säsong. Och när det nalkas OS är det ändå bara 4-5 spelare av dessa som får använda sitt lands tröja under OS.

För det första säger det en del om de mindre turneringarnas kvalitet, men också om hur svagt intresset är att spela landskamper 20-25 gånger om året för de mest etablerade spelarna i NHL, men även för NHL-klubbarna.

Jag kommer ihåg när jag som 10-åring var inbiten hockey-älskare,. hade lådor fyllda med hockeybilder, vilka man bytte till och från sig för att till slut kanske få sätta klorna i en Jaromir Jagr-bild från säsongen 99/00. Då skulle den veckan varit lycklig hela vägen ut..
Hockeyn var intressant då, de riktiga profilerna fanns kvar och var med i landslagsturneringarna, som då inte var lika många som dem är nu. Jag kommer ihåg när det
första Sweden Hockey Games gick av stapeln, då var det riktigt stort. Idag råkar man oftast bara zappa förbi hockeyn, om man ens har på teven.

Allt detta ihärdiga matchande rör också elitserien, det är 3 matcher i veckan. Hockey, hockey och hockey. Man blir ju alldeles utmattad. Däremot är inte allt negativt med dagens hockey. Att man nu (äntligen) startar Europa-ligan även i hockeyn tror jag kommer bli en bra avvägning på allt matchandet. Dels för att jag tror och hoppas att man från förbundens sida kommer ta sina förnuft till fånga och strama åt de onödiga hockey-turneringarna för att kompensera för europa-ligan. Dels tror jag att det är bättre att låta klubbarna tävla om vem som är bäst. Jag tror att intresset och spänningen för hockey kommer öka markant, kanske inte i år men inom några få.

En av de grejer jag verkligen tycker om med dagens hockey, ja det är nog Niklas Wikegård.
Hans vokabulär och fras-förråd borde få en egen bok. Fullständigt fenomenalt roligt!

Sanningen bakom skrivdippar.

För första gången sedan juli skriver jag åter igen i bloggen.

Varför?

Blev inspirerad på nytt, denna gång av en god vän som lägger en hel hög superintressanta inlägg om allt och ingenting. Skrivlusten har funnits hela tiden, men inspirationen lämnade jag kvar i somras.

Vad ska du skriva om?

Jo, den här gången ska jag försöka sätta lite mer av mina tankar i första rum. Jag ska försöka våga lite mer när det gäller mina åsikter. Det har inget att göra med att jag vill bli som Schulman eller någon annan av de älskade/hatade åsikts-bloggarna. Det handlar nog mest om att öppna upp mig själv lite, dock inte enbart för att (de få) läsarna ska lära sig mer om mig, utan om även om läran om mig själv.

Detta inlägg kommer dock inte innehålla någon redogörelse, eller diskussion, utan bara en fråga.

Kommer Barack Obamas USA att klara av honom som president, helt oberoende av om han, för oss åskådare, gör det bra eller dåligt?