Recension: Spring Dinner at the Hidden Hill

Yo!
Tänkte försöka mig på en liten review från igår.

Vad: Spring Dinner at the Hidden Hill
Plats: Virus, Örebro
När: 12 maj

Det är maj, solen börjar leta sig fram på allvar, värmen stiger och kläderna blir tunnare. Man kanske börjar längta efter sommarens festivaler, eller en brygga i Stockholms Skärgård.
Hur som helst så är det sådana tankar som far fram när Spring Dinner at the Hidden Hill äntrar lilla scenen på Virus denna regniga onsdagskväll.
Precis som på deras förra spelning så har det kommit en del folk just för att se dem. Vi har samlats en skara runt den lilla scenen, resten av Virus är fyllt med törstiga öldrickare.
Faktum är att det är ganska lätt att förstå varför. Detta tremanna band bestående av två stiliga herrar i helknäppt skjorta och en tjej i en oerhört ljuvlig sommarklänning som spelar något som så snitsigt kan kallas drömsk indiepop. Det är lågmält, snällt och väldigt enkelt. Vilket kanske inte är något som egentligen ska funka på ett av Örebros populäraste rockställen där musiken vanligtvis dånar och ölen beställs i ett jäkla tempo.
Det känns som att bandet får stå emot "rocktrycket" redan från start, och koncentrerat försöker de visa att "vi kan visst spela här". Jag kan bara säga; som de står emot! Dock inte med attityd och en knuten näve i vädret, men med just koncentrationen. Under låtarna ser de knappt på oss i publiken, men de giver oss toner som trollbinder direkt. Melodierna är så enkla att till och med Smoke on the water-riffet skulle låta avancerat, men det är samspelet mellan de tre som gör att det verkar avancerat, men med superenkla medel. Mellan låtarna talar de försynt, men ändå självsäkert till publiken. Man får en känsla av de verkligen låter musiken tala för sig, och att de hellre kommunicerar med oss mellan låtarna. Sånt gillar jag.
Låtmaterialet håller sig ganska stabilt på en genre, som nämnt ovan. Vi bjuds aldrig på någon sorts musikonani, utan de håller sig till det enkla och melodiska. Men det är någonstans här de plockar fram sitt stora ess. De byter nämligen instrument på nästan varenda låt, alla spelar mer eller mindre allt, och inte blir det mindre intressant och gulligt när de plockar fram ett melodica, en leksaks(?)-xylofon och ett väldigt primitivt trumset som komplement till pianot, gitarren och de underbara sångstämmorna. Allt bidrar till en helhet som når en riktigt hög nivå, men som nämnt, på ett gulligt sätt.

Det här är egentligen inte min hjärtegenre, men jag kan inte låta bli att ryckas med. Jag blev helt betagen av denna trio redan första gången jag såg dem. Det är också rätt intressant att de inte alls har många spelningar under bältet och de känns fortfarande ganska färska, även om de spelat tillsammans något år. Det är med stor säkerhet som jag vill kalla detta för en oslipad diamant. På riktigt.

Spana in och lyssna på deras myspace !