Dunderhelgen i Sthlm: dag 3 - DMB

Godkväll.
Inlägget kommer senare än jag trodde, har haft problem med internetanslutningen under kvällen men nu verkar det vara up'n going så nu gör jag ett nytt försök.Igår var det alltså dags. Under hösten och vintern har jag nämnt det på bloggen i säkert vartannat inlägg. Dave Matthews Band. Sverige. Stockholm. Arenan. 15 mars 2010.Ända sedan Anton skickade det där smset till mig i mitten av oktober har jag laddat, både musikaliskt och mentalt. Ni som har en artist eller ett band så nära hjärtat som jag har DMB förstår säkerligen vad jag menar. Efter att ha haft två mycket givande och inspirerande dagar under lördagen och söndagen, och en god natts sömn till måndagen var det äntligen dags för mig, Vigge och Elias att åka in och köa vid 16-tiden. Anton och Tove kom något senare, men hade problem med att ansluta till oss där vi stod bland de 15 första.


Känslan i kön var till en början mycket avslappnad och glad (en öl hjälpte till att hålla värmen, höhö), och jag hade ett trevligt samtal med en trevlig kille vid namn Ludde. Men när första fållan släpptes fram till dörrarna vid 18.30 kände jag att nu var väntan snart över. När vi lämnat av jackorna och gått in i konserthallen (baskethallen?) kände jag hur spänningarna visade sig som kyla över hela kroppen. Efter en stund kom Anders, som lyckades ta sig fram till oss. Men när han sedan behövde uppsöka en toalett kunde han sen inte komma tillbaka till oss. Men han hade uttryckt en önskan om att stå en bit bak, så det var inga hard feelings över det.




Sedan hände något som förvånade mig lika mycket som det gjorde när vi såg DMB i London. Mannen, myten och legenden Dave Matthews kliver upp på scenen. Ett stort jubel bredde ut sig över hallen. Han är nämligen så nobel att han kliver upp på scen för att presentera förbandet, som denna gång var isländska singer/songwritern/countrysångerskan Lay Low.


Lay Low var mysigt och välspelat. Men det blev lite tråkigt i längden. Hon var dock väldigt inspirerande med sin söta enkelhet. Dock var trummisen den med mest karisma i bandet. Vilken känsla han hade när han spelade ytterst försiktigt på sitt trumset. Tycker du om singer/songwriter så kommer du säkerligen tycka om Lay Low, hon kommer säkert bli större med tiden, men behöver slipa låtmaterialet lite om det ska nå till något riktigt stort.

Efter ungefär 40 minuter var Lay Low klara, och nu hade det börjat bli ordentligt fullt i hallen. Alla visste vad som nu skulle hända, och spänningen började bli extremt hög. Vi fick vänta, längre än vi trodde. Efter varje pauslåt började publiken skrika högt, men det dämpades snabbt när nästa kom igång. Men sen!!!!!!!!!!Plötsligt ser vi 7 personer kliva ut backstage och upp på scen, utan någon intromusik. Så kaxigt.

Dave Matthews, Carter Beauford, Boyd Tinsley, Stefan Lessard, Tim Reynolds, RaShawn Ross och Jeff Coffin. Där stod dom. För första gången på en svensk scen. Nedtonat började de känna på instrumenten och jublet höll på att lyfta taket innan alla tystnade och koncentrerade sig på att lyssna. Dave gick fram till micken och började lågmält sjunga på introlåten Still Water. Sedan tystnade det och folk stod och bara väntade på en explosion. Bh-bmm-bmm-PAAAH!!!! De börjar med Don't drink the water. Så jäkla bra. SÅ JÄKLA BRA! Jag stod bredvid Anton och Tove och vi började direkt tokdansa. Låten är så inlyssnad så man missar inte en rad. Höll på att sjunga sönder rösten redan under första låten.


Direkt när sista anslaget dragits på "Water" börjar Dave direkt med melodin till superklassikern Satellite från första plattan. Helt magiskt. Det märktes att alla i bandet verkade rätt taggade och koncentrerade denna kväll, då det var sista spelningen på Europaturnén.

Efter detta följde fyra låtar från nya skivan. Funny the way it is i förlängd version var riktigt svängig, och den gjorde sig bra som längre. Sedan kom Seven, en av de låtar från nya skivan som jag inte riktigt fastnat för tidigare. Men nu fick jag chansen att se låten live för andra gången, och jag måste säga att den var bra denna kväll. Sedan kom den lågmälda Lying In The Hands of God. En av favoriterna från senaste. Den kom också i förlängd version denna kväll, som blev ett av kvällens magiska nummer. Sjukt skönt blåssolo av Jeff Coffin. När tempot sedan hade legat lågt en stund exploderade hallen i en av fanfavoriterna från nya skivan, Shake Me Like A Monkey. Jag filmade låten, men har inte lagt upp den än, hoppas kunna göra det snart.

När denna låt var slut riktades ljuset på Stefan Lessard som spelade ett mysigt bassolo. När han sedan började spela korta fragment ur en av hans mest kända basslingor började vi förstå vad som komma skulle. Crush. helt stört att de spelade den. Den var en av de låtar som jag önskat mest av allt. Sjukt jam och solon av Boyd Tinsley, Tim Reynolds och Jeff Coffin.

Boyd Tinsley - en av världens coolaste män. Här följer kvällens kanske bästa bild

Ni ska bara veta hur nära Boyd står publikvärden på den här bilden, det såg ut som han skulle sparka han i huvudet, eller rentutav rikta skrevet mot snubbens bakhuvud, hehe..

Hela bandet samlat

Kolla Tims och Jeffs sjuka battle under Crush. Konsertens kanske BÄSTA moment!! Det här är DMB i sitt esse

Kvällens stora överraskning var låten Big Eyed Fish, som inte spelas alltför ofta. Som tur hittade jag en bra video på tuben från igår, så ni kan få höra.

Rashawn Ross


Stefan Lessard - en riktig hunk


Dave Matthews - Carter Beauford - Stefan Lessard


Carter Beauford - spöade skiten ur alla, som vanligt. My God of Drums.


Rashawn Ross - den mannen kan ta höga toner..!


Jeff Coffin - En av de mest tekniska safonisterna out there.
Då kan man också spela dubbelsax.


Tim Reynolds - världens bästa gitarrist du aldrig hört talas om.

De fortsatte med superdunderlåtar som So Damn Lucky, Ants Marching, Corn Bread, You and Me och Jimi Thing. Jimi Thing mynnade ut i ett riktigt coolt jam där alla verkade ha riktigt kul. Dave hamnade i någon slags extas och började leka med rösten på sitt alldeles speciella sätt, sedan ett coolt halvjazzigt solo av Tim för att sedan börja sjunga "Sexy motherfucker, shakin that ass, shakin' that ass". SÅ jävla grymt!!!! Bara för att så hittade jag en bra video även till detta!

Sedan var det dags för extranummer. Först ut den otroligt behagliga Sister för att sedan explodera i Encoreklassikern All Along the Watchtower. Folk blev som bortblåsa.

Sedan var det slut. Drygt 2½ timme av total lycka. Jag var helt slut.

Jag har fortfarande inte smält det som hände igår. Man stod och skrek, sjöng, dansade och sträckte armarna i luften hela tiden. Tove som stod med mig och Anton verkade vara mycket glad över att få se hur lyckliga jag och Anton var. Men man hade liksom laddat sedan oktober, och nu eskalerade allt på en kväll. Det kommer säkerligen komma massor med känslor och minnesbilder under de närmaste dagarna. Men jag kan nog säga att det här var det bästa jag sett, till och med bättre än när vi såg dem i London i somras. De var helt galna ikväll, de spelade ett helt gäng låtar som de inte spelade i London, Dave sjöng bra, Boyd Tinsley var helt tokig. Och självklart, Carter Beauford - synkopernas mästare, He did really tear the WHOLE PLACE UP.

Jag kommer säkert kunna ge en bättre recension sen, men ni vet säkert hur det skulle låta. Jag är fortfarande slut i kroppen. Det här var så stort. Köpte med mig en snygg turné-tröja och en hoodie också. Har man råd? Nej. Är det värt? Ja!

direkt efter spelningen

Nu ska jag gå och lägga mig och fortsätta smälta det som hände igår. Haha, det tog nästan två timmar att färdigställa detta inlägg. Woooh. Hoppas det var givande.

Thank you so, so much for comig to Sweden! I love you guys.