Igår var det dags för vårens andra stora spelning för min del, Opeth på Circus på Djurgåden. Bättre inramning kunde man knappast ha valt! Med Anders och Anton tog vi oss in till Circus med bil (!). De klev på scen kl 20.00 ganska exakt och började kvällen med att plöja igenom hela Blackwater Park, från början till slut, utan något mellansnack alls. Kung Mikael brukar annars kunna skjuta träffsäkert från höften med vassa kommentarer, och man hörde folk omkring sig ropa "men säg nåt då!". Antagligen valde de att försöka behålla albumkänslan, men en liten vinkning fick han iväg, till stort jubel dessutom. Det är roligt det där med publikkontakt.
Det märktes faktiskt ganska tydligt att det var första kvällen på denna exklusiva turné, det var lite darrigt här och var. Men overall lät första timmen ganska bra, "The Drapery Falls" lät bäst men även "Funeral Portrait" överraskade! Därefter var det paus i en kvart, och det händer ju inte så ofta på en metallkonsert.
Andra setet ägnades åt låtar som de inte spelar så ofta, och det blev faktiskt en från varje kvarvarande skiva. Nu började mellansnacket komma igång också, men Mikael sa vid ett flertal tillfällen att han var väldigt nervös. De hade bytt ut crewet dagen innan, fått använda sig av annan ljudtekniker och vanan på flera av låtarna var väl inte 100%. Men det var riktigt riktigt bra ändå. Föga förvånanade blev andra halvan intressantare.
Konserten slutade vid 23, alltså spelade de 2.45 timmar. En lång kväll, en helkväll.
Vi åkte nöjda hem! Tyvärr tog jag inte med kameran, så jag har inga bilder.
Setlistan såg ut såhär:
Men det som faktiskt var min topp igår var det kära kära återseendet av Sandra. Vi hade inte setts på 8 månader. Vi satt på ett fik i gamla stan och pratade, bara pratade, säkert i fyra timmar. Hon är bra. Nä, hon är faktiskt ännu bättre.
onsdag, mars 31, 2010
Filmtips.
Tja!
Har haft en såndär omedveten paus från bloggen igen. Förra veckan var ett såntdär lågvattenmärke där inget kul eller intressant hände. Vi gjorde en del tentor, men sånt diskuterar inte jag i min blogg av uppenbara skäl. Dock såg jag en del filmer förra veckan, vissa var bra och andra var mindre bra, några var intressanta medan andra var förutsägbara.
Men jag vill tipsa om några filmer:
Idag är tanken att det ska skrivas två inlägg, dels detta och sen ett om gårdagen, som var en av de mer givande dagarna på länge.
Ses snart!
Har haft en såndär omedveten paus från bloggen igen. Förra veckan var ett såntdär lågvattenmärke där inget kul eller intressant hände. Vi gjorde en del tentor, men sånt diskuterar inte jag i min blogg av uppenbara skäl. Dock såg jag en del filmer förra veckan, vissa var bra och andra var mindre bra, några var intressanta medan andra var förutsägbara.
Men jag vill tipsa om några filmer:
- Forgetting Sarah Marshall. Även om det är en typisk romantisk komedi á la Hollywood så finns där en del detaljer som gör att den faktiskt blir intressant. Filmen har lite samma tema som Couples Retreat, Människor som är i eller kommer från trasiga förhållanden tar sig till en fantastiskt vacker semesterort, där oväntade saker händer. I Forgetting Sarah Marshall gör Jason Segel huvudrollen, mest känd som Marshall i How I Met You Mother, och han gör den mycket bra! Sen har jag alltid haft en fling för Mila Kunis, mest känd för rollen som Jackie Burkhart i That 70's show. [Betyg 7 / 10]
- Death Sentence. Thriller från 2007 med Kevin Bacon i huvudrollen som Nick Hume, en far som lever ett mycket bra och stabilt liv med sin familj. Allt går bra tills en kväll då äldre sonen blir ihjälhuggen på en bensinmack där pappan bevittnar mordet. Filmen handlar helt enkelt om hämnd. Rättegången mot mördaren blir ett fiasko för målsägandesidan och därefter startar ett frenetiskt jagande och skjutande och mördande. Filmen påminner väldigt mycket om Max Payne, men har en mer verklighetsförankrad story. Dock är det inte sagt att storyn är verklighetstrogen för det. Men gillar man kompakta thrillers så kan denna film vara skön på en torsdagkväll eller något sånt. [Betyg 5,5 / 10]
- New York, I love you. En Antologi från 2009 med skådespelare som Natalie Portman, Hayden Christensen, Orlando Bloom, Andy Garcia och Ethan Hawke plus många fler. Filmen handlar, uppenbarligen för läsaren, om New York. Flera små kärlekshistorier skildras i denna mycket enkla, men enligt mig, smått geniala film. Den tar upp blind kärlek, smarta flirtar, förbjuden kärlek, sex med främlingar, kärleken att ta hand om barn. Men jag skulle säga att filmens stora tema är nyfikenhet och sökandet efter trygghet. Kulturen står i centrum, och många av rollerna utspelar sig som s k "kulturare", vi möter musiker, konstnärer, filmare, dansare mm. Det som jag tycker att är det mest intressanta är att vi aldrig bjuds på den uttjatade Hollywoodhumorn inom romantiska filmer, men detta är egentligen ett drama. Jag rekommenderar den starkt! [Betyg 8,5 / 10]
Idag är tanken att det ska skrivas två inlägg, dels detta och sen ett om gårdagen, som var en av de mer givande dagarna på länge.
Ses snart!
lördag, mars 20, 2010
DMB studiodiskografi komplett.
Godkväll!
Sitter här och är rätt krasslig, rätt otajmat i tentapluggandet eftersom jag knappt har orkat öppna någon bok. Men jag börjar känna att det släpper, lär vara återställd imorgon. Det är rätt skönt. Konstigt det där att man mer eller mindre kan pricka in att man ska bli sjuk en vecka innan man blev det.
Hur som helst, efter gympasset i onsdags så besökte jag Najz Prajz (skivbutiken) för att höra med butikstjejen där, som jag visste skulle kolla DMB, hur hon tyckte att det var. Hennes svar var ganska väntat, låtarna var mycket bra men att det var lite för mycket gitarr(instrument)-onani över det hela. Där skiljer ju jag mig från den "låtlyssnande" skaran, jag älskar jammen.
När jag senare stod och bläddrade lite i skivhyllorna hörde jag plötsligt bakom mig "Hallå, du ska få en present!". Jaha, tänkte jag och gick fram för att kolla vad denna "present" kunde vara, och vilken chock jag fick när jag såg att det var Stay (Wasting time)-singeln från 1998. I originalförpackning, helt orepad, och verkligen inte lätt att få tag på. Hon hade antagligen hittat den i någon restlåda, antagligen innan jag var där och då lagt undan den. Det hade nästan varit lite för mycket sammanträffande om hon plockat fram den just när jag var inne, hehe. Mycket glad blev jag! Sedan gick jag av vana och kollade vad som fanns under "Dave Matthews Band"-fliken, då det ibland dyker upp något de hittat i restlådor och dylikt. Och tur var ju det, för där fanns ett ex av "Busted Stuff", den enda studioplatta jag saknade. Så det visade sig att detta blev ett mycket bra butiksbesök!
Så för en stund sen bestämde jag mig för att visa upp vad som finns i min DMB-samling, so far.
Här kommer en bild med alla skivor upplagda, kändes lite overkill att slänga fram tröjorna också, de har folk redan sett så mycket av.
Lista (start övre vänstra):
Så, nu har jag nördat mig färdigt om DMB för en stund, där stund är ett relativt uttryck skämt åsido.
Ciao!
Sitter här och är rätt krasslig, rätt otajmat i tentapluggandet eftersom jag knappt har orkat öppna någon bok. Men jag börjar känna att det släpper, lär vara återställd imorgon. Det är rätt skönt. Konstigt det där att man mer eller mindre kan pricka in att man ska bli sjuk en vecka innan man blev det.
Hur som helst, efter gympasset i onsdags så besökte jag Najz Prajz (skivbutiken) för att höra med butikstjejen där, som jag visste skulle kolla DMB, hur hon tyckte att det var. Hennes svar var ganska väntat, låtarna var mycket bra men att det var lite för mycket gitarr(instrument)-onani över det hela. Där skiljer ju jag mig från den "låtlyssnande" skaran, jag älskar jammen.
När jag senare stod och bläddrade lite i skivhyllorna hörde jag plötsligt bakom mig "Hallå, du ska få en present!". Jaha, tänkte jag och gick fram för att kolla vad denna "present" kunde vara, och vilken chock jag fick när jag såg att det var Stay (Wasting time)-singeln från 1998. I originalförpackning, helt orepad, och verkligen inte lätt att få tag på. Hon hade antagligen hittat den i någon restlåda, antagligen innan jag var där och då lagt undan den. Det hade nästan varit lite för mycket sammanträffande om hon plockat fram den just när jag var inne, hehe. Mycket glad blev jag! Sedan gick jag av vana och kollade vad som fanns under "Dave Matthews Band"-fliken, då det ibland dyker upp något de hittat i restlådor och dylikt. Och tur var ju det, för där fanns ett ex av "Busted Stuff", den enda studioplatta jag saknade. Så det visade sig att detta blev ett mycket bra butiksbesök!
Så för en stund sen bestämde jag mig för att visa upp vad som finns i min DMB-samling, so far.
Här kommer en bild med alla skivor upplagda, kändes lite overkill att slänga fram tröjorna också, de har folk redan sett så mycket av.
Lista (start övre vänstra):
- STUDIO
- Under The Table and Dreaming [1994]
- Crash [1996]
- Before These Crowded Streets [1998]
- Everyday [2001]
- Busted Stuff [2002]
- Some Devil [2003, Dave Matthews solo]
- Stand Up [2005]
- Big Whiskey & The Groogrux King [2009]
- Stay (Wasting Time) [1998, Single]
- The Best of What's Around vol. 1 [2006]
- LIVE
- The Central Park Concert [2002]
- Listener Supported [1999]
- Live Trax Sampler [2007]
- Live att Mile High Music Festival [2008]
- DMB Europe 2009 - Across The Pond [2009, CD/DVD]
Så, nu har jag nördat mig färdigt om DMB för en stund, där stund är ett relativt uttryck skämt åsido.
Ciao!
fredag, mars 19, 2010
Fredag, gråväder, labb och förkylning
Goddag, eller förmiddag, det beror på.
Precis som jag trodde börja jag känna av sjukdom. Snön börjar smälta bort, våren är snart här. Och så har ju alla anspännningar släppt efter helgen. Så nu sitter jag här, yrvaken och snuvig. Lagom roligt faktiskt, speciellt med tanke på att det är tentavecka med start på måndag.
Men igår var iaf väldigt trevligt, träffade Malin på ett fik. Vi har typ inte setts på två veckor, vilket har känts. Man saknar glada rödtotten när hon é borta. Men vi satt å snackade om allt och ingenting i nästan 4 timmar igår. Det var schysst. Sen kom jag hem, och det var då jag däckade. Orkade inte studera nåt igår, så det fick bli film istället.
Ja just det, Onsdagskvällen var rätt schysst den med. St. Patricks Day skulle ju firas. Micke och Erik drog med mig ut ganska sent. Vi hamnade på pub Stallyktan, mycket trevligt! Varför har ingen nämnt det stället förut? En typisk engelsk pub med två våningar och sjukt mysig inredning. Och baren låg liksom inträngd i hörnet sådär finurligt. Och öl, ja det hade dom också!
Sen hamnade vi på Strömpis, första gången jag var där. Har totalvägrat innan. men det var inte helt fel det heller.
Aja, nu måste jag ta mig samman och åka till skolan. Det nalkas labb mellan 13-17.
Adios!
Precis som jag trodde börja jag känna av sjukdom. Snön börjar smälta bort, våren är snart här. Och så har ju alla anspännningar släppt efter helgen. Så nu sitter jag här, yrvaken och snuvig. Lagom roligt faktiskt, speciellt med tanke på att det är tentavecka med start på måndag.
Men igår var iaf väldigt trevligt, träffade Malin på ett fik. Vi har typ inte setts på två veckor, vilket har känts. Man saknar glada rödtotten när hon é borta. Men vi satt å snackade om allt och ingenting i nästan 4 timmar igår. Det var schysst. Sen kom jag hem, och det var då jag däckade. Orkade inte studera nåt igår, så det fick bli film istället.
Ja just det, Onsdagskvällen var rätt schysst den med. St. Patricks Day skulle ju firas. Micke och Erik drog med mig ut ganska sent. Vi hamnade på pub Stallyktan, mycket trevligt! Varför har ingen nämnt det stället förut? En typisk engelsk pub med två våningar och sjukt mysig inredning. Och baren låg liksom inträngd i hörnet sådär finurligt. Och öl, ja det hade dom också!
Sen hamnade vi på Strömpis, första gången jag var där. Har totalvägrat innan. men det var inte helt fel det heller.
Aja, nu måste jag ta mig samman och åka till skolan. Det nalkas labb mellan 13-17.
Adios!
tisdag, mars 16, 2010
Dunderhelgen i Sthlm: dag 3 - DMB
Godkväll.
Inlägget kommer senare än jag trodde, har haft problem med internetanslutningen under kvällen men nu verkar det vara up'n going så nu gör jag ett nytt försök.Igår var det alltså dags. Under hösten och vintern har jag nämnt det på bloggen i säkert vartannat inlägg. Dave Matthews Band. Sverige. Stockholm. Arenan. 15 mars 2010.Ända sedan Anton skickade det där smset till mig i mitten av oktober har jag laddat, både musikaliskt och mentalt. Ni som har en artist eller ett band så nära hjärtat som jag har DMB förstår säkerligen vad jag menar. Efter att ha haft två mycket givande och inspirerande dagar under lördagen och söndagen, och en god natts sömn till måndagen var det äntligen dags för mig, Vigge och Elias att åka in och köa vid 16-tiden. Anton och Tove kom något senare, men hade problem med att ansluta till oss där vi stod bland de 15 första.
Känslan i kön var till en början mycket avslappnad och glad (en öl hjälpte till att hålla värmen, höhö), och jag hade ett trevligt samtal med en trevlig kille vid namn Ludde. Men när första fållan släpptes fram till dörrarna vid 18.30 kände jag att nu var väntan snart över. När vi lämnat av jackorna och gått in i konserthallen (baskethallen?) kände jag hur spänningarna visade sig som kyla över hela kroppen. Efter en stund kom Anders, som lyckades ta sig fram till oss. Men när han sedan behövde uppsöka en toalett kunde han sen inte komma tillbaka till oss. Men han hade uttryckt en önskan om att stå en bit bak, så det var inga hard feelings över det.
Sedan hände något som förvånade mig lika mycket som det gjorde när vi såg DMB i London. Mannen, myten och legenden Dave Matthews kliver upp på scenen. Ett stort jubel bredde ut sig över hallen. Han är nämligen så nobel att han kliver upp på scen för att presentera förbandet, som denna gång var isländska singer/songwritern/countrysångerskan Lay Low.
Lay Low var mysigt och välspelat. Men det blev lite tråkigt i längden. Hon var dock väldigt inspirerande med sin söta enkelhet. Dock var trummisen den med mest karisma i bandet. Vilken känsla han hade när han spelade ytterst försiktigt på sitt trumset. Tycker du om singer/songwriter så kommer du säkerligen tycka om Lay Low, hon kommer säkert bli större med tiden, men behöver slipa låtmaterialet lite om det ska nå till något riktigt stort.
Efter ungefär 40 minuter var Lay Low klara, och nu hade det börjat bli ordentligt fullt i hallen. Alla visste vad som nu skulle hända, och spänningen började bli extremt hög. Vi fick vänta, längre än vi trodde. Efter varje pauslåt började publiken skrika högt, men det dämpades snabbt när nästa kom igång. Men sen!!!!!!!!!!Plötsligt ser vi 7 personer kliva ut backstage och upp på scen, utan någon intromusik. Så kaxigt.
Dave Matthews, Carter Beauford, Boyd Tinsley, Stefan Lessard, Tim Reynolds, RaShawn Ross och Jeff Coffin. Där stod dom. För första gången på en svensk scen. Nedtonat började de känna på instrumenten och jublet höll på att lyfta taket innan alla tystnade och koncentrerade sig på att lyssna. Dave gick fram till micken och började lågmält sjunga på introlåten Still Water. Sedan tystnade det och folk stod och bara väntade på en explosion. Bh-bmm-bmm-PAAAH!!!! De börjar med Don't drink the water. Så jäkla bra. SÅ JÄKLA BRA! Jag stod bredvid Anton och Tove och vi började direkt tokdansa. Låten är så inlyssnad så man missar inte en rad. Höll på att sjunga sönder rösten redan under första låten.
Direkt när sista anslaget dragits på "Water" börjar Dave direkt med melodin till superklassikern Satellite från första plattan. Helt magiskt. Det märktes att alla i bandet verkade rätt taggade och koncentrerade denna kväll, då det var sista spelningen på Europaturnén.
Efter detta följde fyra låtar från nya skivan. Funny the way it is i förlängd version var riktigt svängig, och den gjorde sig bra som längre. Sedan kom Seven, en av de låtar från nya skivan som jag inte riktigt fastnat för tidigare. Men nu fick jag chansen att se låten live för andra gången, och jag måste säga att den var bra denna kväll. Sedan kom den lågmälda Lying In The Hands of God. En av favoriterna från senaste. Den kom också i förlängd version denna kväll, som blev ett av kvällens magiska nummer. Sjukt skönt blåssolo av Jeff Coffin. När tempot sedan hade legat lågt en stund exploderade hallen i en av fanfavoriterna från nya skivan, Shake Me Like A Monkey. Jag filmade låten, men har inte lagt upp den än, hoppas kunna göra det snart.
När denna låt var slut riktades ljuset på Stefan Lessard som spelade ett mysigt bassolo. När han sedan började spela korta fragment ur en av hans mest kända basslingor började vi förstå vad som komma skulle. Crush. helt stört att de spelade den. Den var en av de låtar som jag önskat mest av allt. Sjukt jam och solon av Boyd Tinsley, Tim Reynolds och Jeff Coffin.
Boyd Tinsley - en av världens coolaste män. Här följer kvällens kanske bästa bild
Ni ska bara veta hur nära Boyd står publikvärden på den här bilden, det såg ut som han skulle sparka han i huvudet, eller rentutav rikta skrevet mot snubbens bakhuvud, hehe..
Hela bandet samlat
Rashawn Ross
Stefan Lessard - en riktig hunk
Dave Matthews - Carter Beauford - Stefan Lessard
Carter Beauford - spöade skiten ur alla, som vanligt. My God of Drums.
Rashawn Ross - den mannen kan ta höga toner..!
Jeff Coffin - En av de mest tekniska safonisterna out there.
Då kan man också spela dubbelsax.
Tim Reynolds - världens bästa gitarrist du aldrig hört talas om.
Sedan var det dags för extranummer. Först ut den otroligt behagliga Sister för att sedan explodera i Encoreklassikern All Along the Watchtower. Folk blev som bortblåsa.
Sedan var det slut. Drygt 2½ timme av total lycka. Jag var helt slut.
Jag har fortfarande inte smält det som hände igår. Man stod och skrek, sjöng, dansade och sträckte armarna i luften hela tiden. Tove som stod med mig och Anton verkade vara mycket glad över att få se hur lyckliga jag och Anton var. Men man hade liksom laddat sedan oktober, och nu eskalerade allt på en kväll. Det kommer säkerligen komma massor med känslor och minnesbilder under de närmaste dagarna. Men jag kan nog säga att det här var det bästa jag sett, till och med bättre än när vi såg dem i London i somras. De var helt galna ikväll, de spelade ett helt gäng låtar som de inte spelade i London, Dave sjöng bra, Boyd Tinsley var helt tokig. Och självklart, Carter Beauford - synkopernas mästare, He did really tear the WHOLE PLACE UP.
Jag kommer säkert kunna ge en bättre recension sen, men ni vet säkert hur det skulle låta. Jag är fortfarande slut i kroppen. Det här var så stort. Köpte med mig en snygg turné-tröja och en hoodie också. Har man råd? Nej. Är det värt? Ja!
direkt efter spelningen
Inlägget kommer senare än jag trodde, har haft problem med internetanslutningen under kvällen men nu verkar det vara up'n going så nu gör jag ett nytt försök.Igår var det alltså dags. Under hösten och vintern har jag nämnt det på bloggen i säkert vartannat inlägg. Dave Matthews Band. Sverige. Stockholm. Arenan. 15 mars 2010.Ända sedan Anton skickade det där smset till mig i mitten av oktober har jag laddat, både musikaliskt och mentalt. Ni som har en artist eller ett band så nära hjärtat som jag har DMB förstår säkerligen vad jag menar. Efter att ha haft två mycket givande och inspirerande dagar under lördagen och söndagen, och en god natts sömn till måndagen var det äntligen dags för mig, Vigge och Elias att åka in och köa vid 16-tiden. Anton och Tove kom något senare, men hade problem med att ansluta till oss där vi stod bland de 15 första.
Känslan i kön var till en början mycket avslappnad och glad (en öl hjälpte till att hålla värmen, höhö), och jag hade ett trevligt samtal med en trevlig kille vid namn Ludde. Men när första fållan släpptes fram till dörrarna vid 18.30 kände jag att nu var väntan snart över. När vi lämnat av jackorna och gått in i konserthallen (baskethallen?) kände jag hur spänningarna visade sig som kyla över hela kroppen. Efter en stund kom Anders, som lyckades ta sig fram till oss. Men när han sedan behövde uppsöka en toalett kunde han sen inte komma tillbaka till oss. Men han hade uttryckt en önskan om att stå en bit bak, så det var inga hard feelings över det.
Sedan hände något som förvånade mig lika mycket som det gjorde när vi såg DMB i London. Mannen, myten och legenden Dave Matthews kliver upp på scenen. Ett stort jubel bredde ut sig över hallen. Han är nämligen så nobel att han kliver upp på scen för att presentera förbandet, som denna gång var isländska singer/songwritern/countrysångerskan Lay Low.
Lay Low var mysigt och välspelat. Men det blev lite tråkigt i längden. Hon var dock väldigt inspirerande med sin söta enkelhet. Dock var trummisen den med mest karisma i bandet. Vilken känsla han hade när han spelade ytterst försiktigt på sitt trumset. Tycker du om singer/songwriter så kommer du säkerligen tycka om Lay Low, hon kommer säkert bli större med tiden, men behöver slipa låtmaterialet lite om det ska nå till något riktigt stort.
Efter ungefär 40 minuter var Lay Low klara, och nu hade det börjat bli ordentligt fullt i hallen. Alla visste vad som nu skulle hända, och spänningen började bli extremt hög. Vi fick vänta, längre än vi trodde. Efter varje pauslåt började publiken skrika högt, men det dämpades snabbt när nästa kom igång. Men sen!!!!!!!!!!Plötsligt ser vi 7 personer kliva ut backstage och upp på scen, utan någon intromusik. Så kaxigt.Dave Matthews, Carter Beauford, Boyd Tinsley, Stefan Lessard, Tim Reynolds, RaShawn Ross och Jeff Coffin. Där stod dom. För första gången på en svensk scen. Nedtonat började de känna på instrumenten och jublet höll på att lyfta taket innan alla tystnade och koncentrerade sig på att lyssna. Dave gick fram till micken och började lågmält sjunga på introlåten Still Water. Sedan tystnade det och folk stod och bara väntade på en explosion. Bh-bmm-bmm-PAAAH!!!! De börjar med Don't drink the water. Så jäkla bra. SÅ JÄKLA BRA! Jag stod bredvid Anton och Tove och vi började direkt tokdansa. Låten är så inlyssnad så man missar inte en rad. Höll på att sjunga sönder rösten redan under första låten.
Direkt när sista anslaget dragits på "Water" börjar Dave direkt med melodin till superklassikern Satellite från första plattan. Helt magiskt. Det märktes att alla i bandet verkade rätt taggade och koncentrerade denna kväll, då det var sista spelningen på Europaturnén.
Efter detta följde fyra låtar från nya skivan. Funny the way it is i förlängd version var riktigt svängig, och den gjorde sig bra som längre. Sedan kom Seven, en av de låtar från nya skivan som jag inte riktigt fastnat för tidigare. Men nu fick jag chansen att se låten live för andra gången, och jag måste säga att den var bra denna kväll. Sedan kom den lågmälda Lying In The Hands of God. En av favoriterna från senaste. Den kom också i förlängd version denna kväll, som blev ett av kvällens magiska nummer. Sjukt skönt blåssolo av Jeff Coffin. När tempot sedan hade legat lågt en stund exploderade hallen i en av fanfavoriterna från nya skivan, Shake Me Like A Monkey. Jag filmade låten, men har inte lagt upp den än, hoppas kunna göra det snart.
När denna låt var slut riktades ljuset på Stefan Lessard som spelade ett mysigt bassolo. När han sedan började spela korta fragment ur en av hans mest kända basslingor började vi förstå vad som komma skulle. Crush. helt stört att de spelade den. Den var en av de låtar som jag önskat mest av allt. Sjukt jam och solon av Boyd Tinsley, Tim Reynolds och Jeff Coffin.
Boyd Tinsley - en av världens coolaste män. Här följer kvällens kanske bästa bild
Ni ska bara veta hur nära Boyd står publikvärden på den här bilden, det såg ut som han skulle sparka han i huvudet, eller rentutav rikta skrevet mot snubbens bakhuvud, hehe..
Hela bandet samlatKolla Tims och Jeffs sjuka battle under Crush. Konsertens kanske BÄSTA moment!! Det här är DMB i sitt esse
Kvällens stora överraskning var låten Big Eyed Fish, som inte spelas alltför ofta. Som tur hittade jag en bra video på tuben från igår, så ni kan få höra.
Rashawn Ross
Stefan Lessard - en riktig hunk
Dave Matthews - Carter Beauford - Stefan Lessard
Carter Beauford - spöade skiten ur alla, som vanligt. My God of Drums.Rashawn Ross - den mannen kan ta höga toner..!
Jeff Coffin - En av de mest tekniska safonisterna out there.Då kan man också spela dubbelsax.
Tim Reynolds - världens bästa gitarrist du aldrig hört talas om.De fortsatte med superdunderlåtar som So Damn Lucky, Ants Marching, Corn Bread, You and Me och Jimi Thing. Jimi Thing mynnade ut i ett riktigt coolt jam där alla verkade ha riktigt kul. Dave hamnade i någon slags extas och började leka med rösten på sitt alldeles speciella sätt, sedan ett coolt halvjazzigt solo av Tim för att sedan börja sjunga "Sexy motherfucker, shakin that ass, shakin' that ass". SÅ jävla grymt!!!! Bara för att så hittade jag en bra video även till detta!
Sedan var det dags för extranummer. Först ut den otroligt behagliga Sister för att sedan explodera i Encoreklassikern All Along the Watchtower. Folk blev som bortblåsa.
Sedan var det slut. Drygt 2½ timme av total lycka. Jag var helt slut.
Jag har fortfarande inte smält det som hände igår. Man stod och skrek, sjöng, dansade och sträckte armarna i luften hela tiden. Tove som stod med mig och Anton verkade vara mycket glad över att få se hur lyckliga jag och Anton var. Men man hade liksom laddat sedan oktober, och nu eskalerade allt på en kväll. Det kommer säkerligen komma massor med känslor och minnesbilder under de närmaste dagarna. Men jag kan nog säga att det här var det bästa jag sett, till och med bättre än när vi såg dem i London i somras. De var helt galna ikväll, de spelade ett helt gäng låtar som de inte spelade i London, Dave sjöng bra, Boyd Tinsley var helt tokig. Och självklart, Carter Beauford - synkopernas mästare, He did really tear the WHOLE PLACE UP.
Jag kommer säkert kunna ge en bättre recension sen, men ni vet säkert hur det skulle låta. Jag är fortfarande slut i kroppen. Det här var så stort. Köpte med mig en snygg turné-tröja och en hoodie också. Har man råd? Nej. Är det värt? Ja!
direkt efter spelningenNu ska jag gå och lägga mig och fortsätta smälta det som hände igår. Haha, det tog nästan två timmar att färdigställa detta inlägg. Woooh. Hoppas det var givande.
Thank you so, so much for comig to Sweden! I love you guys.
söndag, mars 14, 2010
Dunderhelgen i Sthlm: dag 2
God kväll!
Sitter här på rummet med datorn i knäet och tänkte att då passar det ju bra att skriva lite. Elias och Vigge ligger på varsin madrass på golvet och verkar vara väldigt trötta. De har väl fått för mycket Stockholmsluft eller något sånt..
Som jag började berätta igår så träffade vi idag Robin, Anders och Anton. Vi letade upp någon replokal där vi kunde spela, och det var ju bra eftersom vi inte hade några planer för dagen. Minor Tension återförenades för en dag och det var stört kul. Vi hade några halvtimmesjam som var riktigt bra. Ibland bytte vi instrument. Häftigt var det när Elias hittade något annorlunda instrument som han lekte på, och känner man Elias vet man att den mannen tycker om att experimentera. Självklart dammades de gamla låtarna "30 years" och "Havanna" av, och även om de lät lite ringrostiga så var det kul att känna på dem igen. I originalsättning så att säga.
Sjukt najs att få spela trummor såpass länge, och med de människor man känner bäst musikaliskt. Kändes som att jag aldrig hade spelat bättre än idag, även fast tillfällena har varit väldigt få senaste halvåret. Allt satt.
Vi spelade väl allt som allt i 3-4 timmar och sen skjutsade Anders (ja, han är så snäll) hem oss.
Pga av rättighetsskäl har jag inga bilder från jamsessionen, hehehe..
När middagen sedan stod på bordet kändes det som att man skulle somna över tallriken, så trött var man.
Vid 22-tiden gick jag och Elias ut på en långpromenad, det blev en rundvandring runt det kyliga Solna. Jag blir lika rofyllld varje gång jag går på dessa gator. Kommer aldrig att komma ifrån att Solna ÄR mitt hem.
Jaha, detta blev ännu en mycket lyckad dag. Jag tror att alla är supernöjda, men nu är vi som sagt trötta.
Vigge i chillat läge
Sitter här på rummet med datorn i knäet och tänkte att då passar det ju bra att skriva lite. Elias och Vigge ligger på varsin madrass på golvet och verkar vara väldigt trötta. De har väl fått för mycket Stockholmsluft eller något sånt..
Som jag började berätta igår så träffade vi idag Robin, Anders och Anton. Vi letade upp någon replokal där vi kunde spela, och det var ju bra eftersom vi inte hade några planer för dagen. Minor Tension återförenades för en dag och det var stört kul. Vi hade några halvtimmesjam som var riktigt bra. Ibland bytte vi instrument. Häftigt var det när Elias hittade något annorlunda instrument som han lekte på, och känner man Elias vet man att den mannen tycker om att experimentera. Självklart dammades de gamla låtarna "30 years" och "Havanna" av, och även om de lät lite ringrostiga så var det kul att känna på dem igen. I originalsättning så att säga.
Sjukt najs att få spela trummor såpass länge, och med de människor man känner bäst musikaliskt. Kändes som att jag aldrig hade spelat bättre än idag, även fast tillfällena har varit väldigt få senaste halvåret. Allt satt.
Vi spelade väl allt som allt i 3-4 timmar och sen skjutsade Anders (ja, han är så snäll) hem oss.
Pga av rättighetsskäl har jag inga bilder från jamsessionen, hehehe..
När middagen sedan stod på bordet kändes det som att man skulle somna över tallriken, så trött var man.
Vid 22-tiden gick jag och Elias ut på en långpromenad, det blev en rundvandring runt det kyliga Solna. Jag blir lika rofyllld varje gång jag går på dessa gator. Kommer aldrig att komma ifrån att Solna ÄR mitt hem.
Jaha, detta blev ännu en mycket lyckad dag. Jag tror att alla är supernöjda, men nu är vi som sagt trötta.
Vigge i chillat lägeImorgon är det dagen med stort D. Tanken är att vi ska åka in vid 16-tiden för att köa tills insläppet vid 19-tiden. Sen kommer 7 mycket kompetenta män kliva in på scen och förgylla den kväll man väntat på sedan oktober. Gud vad laddad man kommer vara imorgon. STÖRT vad nära det är nu. Bilder och text kommer sen.
Ta hand om er!
Ta hand om er!
Dunderhelgen i Sthlm: dag 1
Tjaa!
Ligger på soffan i vardagsrummet och myser såhär dagen efter en mycket lyckad kväll på Mosaik.Vigge ligger fortfarande och sover, Elias är hos en polare i stan. Det är rätt skönt att få en liten stund för sig själv och kunna snacka med mamma, och det är rätt otroligt att det är lika fint väder idag igen!
Igår kom vi alltså till Stockholm, efter en ovanligt lång och seg bussresa. Vi var i Solna vid 17 och fick ett trevligt välkomnande av mamma. Hon hade gjort varma mackor så vi kunde fylla på lite inför kvällen. Vi satt och pratade en ganska lång stund om allt och ingenting. Vid 19 drog vi in till Mosaik där Anton och Tove hade kommit en liten stund före oss. Jag blir lika glad varje gång jag kliver in på Mosaik, när man känner av den sköna stämningen och ser Ibbe stå i baren, och ännu gladare blev jag av att se Anton och Tove. Efter ett par megakramar satte vi oss och samtalade innan maten beställdes in. Anton och jag slog på stort när vi beställde in Mosaiks grill meze, vilket innebär stört mycket mat. Nästan som plockmat.Sen rullade kvällen helt enkelt på, Anders kom. Sen kom Robin, Saman, Gamle och Martin. Sen kom Elias mycket trevlige vän Jafar. Sedan rullade Nick, Simon, Jonas och Anton in. Och sist men inte minst Sillen, Jessica och Tess. Vi var alltså nästan 20 personer när vi var som flest.
Riktigt kul att få uppleva det igen, att ALLA var där. Det blev en superlyckad kväll. Receptet var helt enkelt god mat, god dryck och mycket trevligt sällskap. Vi fick även Dave Matthews Band i stereon. Jag kan inte vara nöjdare!
Två pojkar påväg att bli invigna på Mosaik, observera Elias med en skjorta!
Trion samlad på bild åter igen, grymt!
Grabbarna i hörnet. Wazzup?!
Jafar och Elias
Bereste Anders
Vigge var mycket glad? Det gillar vi.
Robin. "tjaaaa"
Ligger på soffan i vardagsrummet och myser såhär dagen efter en mycket lyckad kväll på Mosaik.Vigge ligger fortfarande och sover, Elias är hos en polare i stan. Det är rätt skönt att få en liten stund för sig själv och kunna snacka med mamma, och det är rätt otroligt att det är lika fint väder idag igen!
Igår kom vi alltså till Stockholm, efter en ovanligt lång och seg bussresa. Vi var i Solna vid 17 och fick ett trevligt välkomnande av mamma. Hon hade gjort varma mackor så vi kunde fylla på lite inför kvällen. Vi satt och pratade en ganska lång stund om allt och ingenting. Vid 19 drog vi in till Mosaik där Anton och Tove hade kommit en liten stund före oss. Jag blir lika glad varje gång jag kliver in på Mosaik, när man känner av den sköna stämningen och ser Ibbe stå i baren, och ännu gladare blev jag av att se Anton och Tove. Efter ett par megakramar satte vi oss och samtalade innan maten beställdes in. Anton och jag slog på stort när vi beställde in Mosaiks grill meze, vilket innebär stört mycket mat. Nästan som plockmat.Sen rullade kvällen helt enkelt på, Anders kom. Sen kom Robin, Saman, Gamle och Martin. Sen kom Elias mycket trevlige vän Jafar. Sedan rullade Nick, Simon, Jonas och Anton in. Och sist men inte minst Sillen, Jessica och Tess. Vi var alltså nästan 20 personer när vi var som flest.
Riktigt kul att få uppleva det igen, att ALLA var där. Det blev en superlyckad kväll. Receptet var helt enkelt god mat, god dryck och mycket trevligt sällskap. Vi fick även Dave Matthews Band i stereon. Jag kan inte vara nöjdare!
Två pojkar påväg att bli invigna på Mosaik, observera Elias med en skjorta!
Trion samlad på bild åter igen, grymt!
Grabbarna i hörnet. Wazzup?!
Jafar och Elias
Bereste Anders
Vigge var mycket glad? Det gillar vi.
Robin. "tjaaaa"Nu väntar dag 2. Vi ska åka och jamma med Robin, Anton och Anders i någon replokal. Minor Tension ska återförenas för en dag, första gången på två år. kan bli mycket spännande! Mer bilder och text kommer upp ikväll!
En dag kvar till Dave Matthews Band!!
So long!
En dag kvar till Dave Matthews Band!!
So long!
lördag, mars 13, 2010
Bakfylla, vårmiddag, måla tavlor och Stockholm
Tjofräs och godmorgon.
Morgonen tillhör en lördag, klockan är 10. Jag är vaken. Ser med stora förvånade ögon ut genom fönstret och tänker "varför har jag aldrig gjort detta förut?". Nu är det ju inte så att jag aldrig sett en tidig morgon tidigare. Inte för att det är tidigt nu, men jag har en filosofi att om man vaknar innan 10 på en helgdag så har man varit uppe med tuppen. No stress liksom. Men det är bannemej fortfarande minusgrader ute. Ja vissa saker verkar vara densamma även idag, men verkligen inte allt. Till detta kommer jag senare!
De senaste tre dagarna har varit ganska sega, tror att jag har haft en ihållande bakfylla. I onsdags kväll kom Elias, Micke och Vigge över på lite finölsbonanza. Nu var det ju mest jag och Vigge som satsade på fina ölsorter denna kväll, men bara för att det var vi två som hade the stash är det inget som säger att man inte kan dela med sig. Det blev en spännande kväll, god dryck, lågmält prat och bra musik. Vi kom i säng vid 7 på torsdagsmorgonen, onyktra och sjukt trötta.
Jag klev upp vid 11 och bakade scones till alla fyra. Trevlig frukost, men ingen hade nog velat se oss i det tillstånd vi befann oss i. Jag och Elias skulle till skolan vid 13-tiden för att ha labb. Hur det gick kan ni tänka er. Jag mådde riktigt dåligt större delen av dagen. Det var riktigt länge sen som jag hade en sån bakfylla.
På kvällskvisten drog jag och Elias iväg till ett ställe som heter Café Kruthuset för att kolla på min klasskamrat Davids tremannaband Spring Dinner at the Hidden Hill. Sjukt mysigt café och sjukt mysig musik. Det var trestämmig sång, mysiga instrument, och mycket inspirerande låtar. Jag hade egentligen inte orkat med någonting denna kväll, men jag är mycket glad att jag drog dit. Kolla gärna upp dem på myspace, de säger spela drömsk indiepop. Det låter rätt spännande, visst?
Igår fredag tog jag mig friheten att skippa matten, dagens enda föreläsning som låg så fint placerad mellan kl 8.15-10.15 på morgonen. Det var dock skönt att få sova ut. Det enda spännande som hände igår var när vi såg premiären av Örebrospexet Kvinndomsprovet eller Att göra en tavla är väl ingen konst? Det var första gången jag besökte ett spex, och man förstod nästan direkt att detta skulle bli väldigt kul. Storyn var snyggt ihopsnickad, improvisationerna var imponerande. Det var bäddat för många skratt! Jag fann dock mig själv tittandes på bandet vid ett flertal tillfällen. Jag glömde liksom bort helt att kolla på vad som hände på scen ibland. Det hade nog att göra med att man fick en del flashbacks från musikalen i Blackeberg, och att band faktiskt intresserar mig. Väldigt konstigt.
Men nu blickar vi framåt! Om ungefär 3 timmar åker jag, Vigge och Elias till Stockholm. Det är dags för helgen med stort H. Nu är det bara två dagar kvar tills Dave Matthews Band står på en svensk scen för första gången i historien. Jag har varit supertaggad sen jag fick veta det i mitten av oktober. Vill minnas att Anton skickade ett sms till mig när jag satt på bussen på väg till skolan, och att jag fick det precis när jag skulle resa mig för att kliva av. När jag läste de heliga raderna höll benen bokstavligt på att vika sig under mig. Efter att de bytt speldatum från 13 februari är det nu alltså bara två dagar kvar tills de står på en svensk scen för första gången i historien. Har jag gjort mig tydlig nog? Hehe.
Ikväll kommer dock första anhalten på denna superhelg. Vi ska till borgen Mosaik för att avnjuta en god middag, god dryck och trevliga samtal. Det blir debut för Vigge och Elias. Vi som har varit där känner ju till magin! Har inte varit där på 6-7 veckor nu. Ja, man kan nog säga att jag lider av Mosaik-abstinens!
Jag ska försöka fota en del under helgen. Det ultimata vore att få en ny bild med denna mycket snygga man. Helgen får helt enkelt utvisa!
Morgonen tillhör en lördag, klockan är 10. Jag är vaken. Ser med stora förvånade ögon ut genom fönstret och tänker "varför har jag aldrig gjort detta förut?". Nu är det ju inte så att jag aldrig sett en tidig morgon tidigare. Inte för att det är tidigt nu, men jag har en filosofi att om man vaknar innan 10 på en helgdag så har man varit uppe med tuppen. No stress liksom. Men det är bannemej fortfarande minusgrader ute. Ja vissa saker verkar vara densamma även idag, men verkligen inte allt. Till detta kommer jag senare!
De senaste tre dagarna har varit ganska sega, tror att jag har haft en ihållande bakfylla. I onsdags kväll kom Elias, Micke och Vigge över på lite finölsbonanza. Nu var det ju mest jag och Vigge som satsade på fina ölsorter denna kväll, men bara för att det var vi två som hade the stash är det inget som säger att man inte kan dela med sig. Det blev en spännande kväll, god dryck, lågmält prat och bra musik. Vi kom i säng vid 7 på torsdagsmorgonen, onyktra och sjukt trötta.
Jag klev upp vid 11 och bakade scones till alla fyra. Trevlig frukost, men ingen hade nog velat se oss i det tillstånd vi befann oss i. Jag och Elias skulle till skolan vid 13-tiden för att ha labb. Hur det gick kan ni tänka er. Jag mådde riktigt dåligt större delen av dagen. Det var riktigt länge sen som jag hade en sån bakfylla.
På kvällskvisten drog jag och Elias iväg till ett ställe som heter Café Kruthuset för att kolla på min klasskamrat Davids tremannaband Spring Dinner at the Hidden Hill. Sjukt mysigt café och sjukt mysig musik. Det var trestämmig sång, mysiga instrument, och mycket inspirerande låtar. Jag hade egentligen inte orkat med någonting denna kväll, men jag är mycket glad att jag drog dit. Kolla gärna upp dem på myspace, de säger spela drömsk indiepop. Det låter rätt spännande, visst?
Igår fredag tog jag mig friheten att skippa matten, dagens enda föreläsning som låg så fint placerad mellan kl 8.15-10.15 på morgonen. Det var dock skönt att få sova ut. Det enda spännande som hände igår var när vi såg premiären av Örebrospexet Kvinndomsprovet eller Att göra en tavla är väl ingen konst? Det var första gången jag besökte ett spex, och man förstod nästan direkt att detta skulle bli väldigt kul. Storyn var snyggt ihopsnickad, improvisationerna var imponerande. Det var bäddat för många skratt! Jag fann dock mig själv tittandes på bandet vid ett flertal tillfällen. Jag glömde liksom bort helt att kolla på vad som hände på scen ibland. Det hade nog att göra med att man fick en del flashbacks från musikalen i Blackeberg, och att band faktiskt intresserar mig. Väldigt konstigt.
Men nu blickar vi framåt! Om ungefär 3 timmar åker jag, Vigge och Elias till Stockholm. Det är dags för helgen med stort H. Nu är det bara två dagar kvar tills Dave Matthews Band står på en svensk scen för första gången i historien. Jag har varit supertaggad sen jag fick veta det i mitten av oktober. Vill minnas att Anton skickade ett sms till mig när jag satt på bussen på väg till skolan, och att jag fick det precis när jag skulle resa mig för att kliva av. När jag läste de heliga raderna höll benen bokstavligt på att vika sig under mig. Efter att de bytt speldatum från 13 februari är det nu alltså bara två dagar kvar tills de står på en svensk scen för första gången i historien. Har jag gjort mig tydlig nog? Hehe.
Ikväll kommer dock första anhalten på denna superhelg. Vi ska till borgen Mosaik för att avnjuta en god middag, god dryck och trevliga samtal. Det blir debut för Vigge och Elias. Vi som har varit där känner ju till magin! Har inte varit där på 6-7 veckor nu. Ja, man kan nog säga att jag lider av Mosaik-abstinens!
Jag ska försöka fota en del under helgen. Det ultimata vore att få en ny bild med denna mycket snygga man. Helgen får helt enkelt utvisa!
På måndag kl 19.30 smäller det. jajamensan!!!
Nu ska jag börja fixa med min alldeles för stora packning (?).
Ta hand om er!
Nu ska jag börja fixa med min alldeles för stora packning (?).
Ta hand om er!
måndag, mars 08, 2010
I did it.
Jag gjorde det. Jag lämnade in en sketen uppgift som legat och dammat ett bra tag nu. Jag lyckades stänga av TVn, stänga av musiken och koncentrera mig i en timme.
Nu kan jag gå och lägga mig nöjd.
Natt!
(Tack S!)
Dagens låt: Testament - Over the Wall [First Strike Still Deadly, 2001]
med risk för att verka tjatig.. :)
Nu kan jag gå och lägga mig nöjd.
Natt!
(Tack S!)
Dagens låt: Testament - Over the Wall [First Strike Still Deadly, 2001]
med risk för att verka tjatig.. :)
Return to serenity.
Dagens låt: Testament - Return to serenity [Live at the Fillmore, 1995]
Dagens låt är tveklöst Testaments Return to serenity som ligger som sista spår på albumet The Ritual från 1992. Jag har säkert hört den några gånger förut, men aldrig riktigt lyssnat på den riktigt noggrant. När jag nu gjorde det ikväll var det videoversionen från 1993 (släpptes som singel på EP:n Return to the apocalyptic city), och den ryckte med mig på stört!
För er som inte vet är Testament en av Thrashmetallens stora legender, de släppte sin första första skiva The Legacy 1987 och deras senaste skiva är den otroligt hyllade The Formation of Damnation från 2008. De spelar i huvudsak väldigt snabb, tajt och riffbaserad metal med hög musikalitet på alla positioner. De är verkligen på väg mot nåt riktigt stort igen, en betydande faktor är att de efter 25 är som band fortfarande håller en väldigt hög nivå, om inte bättre än någonsin, då andra stora band inom genren börjar tappa i allt snabbare takt. Där räknar jag med band som Metallica och Megadeth.
Men för att återgå till låten som inlägget handlar om, det här inte en snabb eller hård låt utan det är vad man kan kalla för en metalballad. Många band har gjort liknande experiment, där den mest kända skulle kunna vara Nothing else matters av Metallica.
Testament har en annan mycket bra balladliknande låt som heter The Legacy som är en av mina personliga favoriter i genren, tills jag hittade denna. The Legacy är i mina öron mycket bra, men verkar vara lite för mörk och monoton för gemene lyssnare.
Return to Serenity är en otroligt vacker låt. Den har melodin, bra sång (Chuck Billy är nämligen väldigt kompetent både som growlare och skrikare, men har också en vacker sångstämma), och ett sjukt snyggt gitarrsolo av virtuosen Alex Skolnick.
Videon som jag länkar är dock inte singelversionen, utan en akustisk version som ligger som bonusspår på liveplattan Live at the Fillmore från 1995. Det som är det speciella med denna version, förutom att det är akustiska gitarrer, är att Chuck Billy får köruppbackning av för mig okände sångerskan Star Nayea. Hon har en soul-liknande röst, vilket funkar klockrent på denna låt.
Trevlig lyssning!
Länkar även till originalvideon så kan ni jämföra med originalet.
http://www.youtube.com/watch?v=U0NHiZXpRVs&feature=related
Länkar även till en låt från senaste skivan, såsom de brukar låta. De är verkligen i högform!
More than meets the eye [Formation of damnation, 2008]
Godnatt!
Dagens låt är tveklöst Testaments Return to serenity som ligger som sista spår på albumet The Ritual från 1992. Jag har säkert hört den några gånger förut, men aldrig riktigt lyssnat på den riktigt noggrant. När jag nu gjorde det ikväll var det videoversionen från 1993 (släpptes som singel på EP:n Return to the apocalyptic city), och den ryckte med mig på stört!
För er som inte vet är Testament en av Thrashmetallens stora legender, de släppte sin första första skiva The Legacy 1987 och deras senaste skiva är den otroligt hyllade The Formation of Damnation från 2008. De spelar i huvudsak väldigt snabb, tajt och riffbaserad metal med hög musikalitet på alla positioner. De är verkligen på väg mot nåt riktigt stort igen, en betydande faktor är att de efter 25 är som band fortfarande håller en väldigt hög nivå, om inte bättre än någonsin, då andra stora band inom genren börjar tappa i allt snabbare takt. Där räknar jag med band som Metallica och Megadeth.
Men för att återgå till låten som inlägget handlar om, det här inte en snabb eller hård låt utan det är vad man kan kalla för en metalballad. Många band har gjort liknande experiment, där den mest kända skulle kunna vara Nothing else matters av Metallica.
Testament har en annan mycket bra balladliknande låt som heter The Legacy som är en av mina personliga favoriter i genren, tills jag hittade denna. The Legacy är i mina öron mycket bra, men verkar vara lite för mörk och monoton för gemene lyssnare.
Return to Serenity är en otroligt vacker låt. Den har melodin, bra sång (Chuck Billy är nämligen väldigt kompetent både som growlare och skrikare, men har också en vacker sångstämma), och ett sjukt snyggt gitarrsolo av virtuosen Alex Skolnick.
Videon som jag länkar är dock inte singelversionen, utan en akustisk version som ligger som bonusspår på liveplattan Live at the Fillmore från 1995. Det som är det speciella med denna version, förutom att det är akustiska gitarrer, är att Chuck Billy får köruppbackning av för mig okände sångerskan Star Nayea. Hon har en soul-liknande röst, vilket funkar klockrent på denna låt.
Trevlig lyssning!
Länkar även till originalvideon så kan ni jämföra med originalet.
http://www.youtube.com/watch?v=U0NHiZXpRVs&feature=related
Länkar även till en låt från senaste skivan, såsom de brukar låta. De är verkligen i högform!
More than meets the eye [Formation of damnation, 2008]
Godnatt!
lördag, mars 06, 2010
Dave.
Nej, inte Dave Matthews. Mina andra kung Dave - Dave Mustaine. Du har flyt just nu och jag gillar det!
Rattle your goddamn heads!..
fredag, mars 05, 2010
Helnatt i studion.
Halloj!
Tänkte jag skulle ge er en liten walkthrough på vad som hände natten mellan onsdag och torsdag när 7 grabbar röjjde loss i stora studion på Örebro Musikhögskola.
Elias hade bokat studion och ryktet började surra i den innersta kretsen, "en hel natt i studion?.. schysst!" var svaret från de som tillfrågades. Vi samlades upp vid 22-tiden för att bege oss till ett övningsrum innan vi skulle till studion vid midnatt. Det jammades och värmdes upp med bluestolvan som grund och efter ett tag blev det rätt långrandigt och jag började undra hur kul det här egentligen skulle bli. Redan vid 23 började de första gäspningarna ljuda. Plötsligt sade någon "Vad ska vi egentligen spela in i studion?". "Ingen aning, vi kan väl bara jamma?".
Vi gick ner och började micka upp och fixa inställningar på mixerbordet och så vidare. Mickar plockades fram, kablar drogs och allt placerades så bra som vi kunde. Tack vare Vigge och David lyckades vi få ihop en riktigt bra struktur. Det tog sin tid, men vid 2-2.30-tiden började allt vara klart. Natten till ära hade jag tagit med mina nya hörlurar från AKG för att prova medhörningen, och precis som jag trodde lät de fantastiskt.
Men frågan kvarstod, vad skulle vi spela? Då kom dundermannen Olle med ett förslag om att snickra ihop en låt, och eftersom han redan ett par bra riff kunde han och Erik få ihop något som faktiskt lät riktigt bra vid första förhandsgranskningen.
Galet hett hos gitarristerna!
Jag hade under tiden som mickning, inställningsfix och låtfixeri hunnit banka trummor en bra stund. Jag mådde verkligen som en prins. Jag gick in i kontrollrummet och utbrast "Jag har inte mått så bra på ett halvår, fan va kul detta är!!"
Tanken var alltså att vi skulle spela in allt live. Jag hade stora studion för mig själv, Erik och Olle på gitarrer hade ett annat rum. Elias som tog på sig ansvaret över basen satt i kontrollrummet tillsammans med Vigge, Micke och David som rattade ljudet.
Ja men i alla fall, vi började i lagom takt öva in den så alla visste hur arret gick. Det gick ganska smärtfritt. Jag har fått lära mig att memorera arrangemang ganska snabbt, då det sällan finns mycket tid när jag spelar.
Putte redo to rocka!
Jag tror vi behövde 8-9 tagningar innan vi kände att alla gjort minst 95%. Då var klockan snart 6 på morgonen. Vi spelade in, gick in i k-rummet och lyssnade, spelade in igen, och så vidare.
Innan gitarristerna drog lät vi Olle spela in gitarrsolot, som till slut blev riktigt schysst. Men den som kanske imponerade på mig denna natt var Elias, som jag aldrig sett spela bas förut. och som han spelade! Tajt, rockigt men också melodiskt. Det svängde till ordentligt när basen kom med!
Groovemeister Elias
Vid 6.30 började folk röra sig och kvar var jag, Elias och Vigge som plockade ihop allt. Ja, det var en del! Vid 8-tiden åkte vi därifrån. Jag satte mig på bussen, somnade till, vaknade till lagom till min hållplats. Sen gick jag hem och däckade direkt!
Trötta grabbar klockan 6 på morgon!
Låten är dock inte klar, vi har några gitarrstämmor kvar. Sen ska det läggas på tamburin, didjiridoo och förhoppningsvis lite sång! Och tro mig, det rockar rätt hårt! För att vara en låt som snickrades ihop på en timme är det bra schysst!
Nu måste jag plugga, har tenta imorgon, men jag får ju helgbesök av Lina om en timme.
Det blir kul. Hare fint alla!
Dagens låt: Danny Barnes - Road [Pizza Box, 2010]
Tänkte jag skulle ge er en liten walkthrough på vad som hände natten mellan onsdag och torsdag när 7 grabbar röjjde loss i stora studion på Örebro Musikhögskola.
Elias hade bokat studion och ryktet började surra i den innersta kretsen, "en hel natt i studion?.. schysst!" var svaret från de som tillfrågades. Vi samlades upp vid 22-tiden för att bege oss till ett övningsrum innan vi skulle till studion vid midnatt. Det jammades och värmdes upp med bluestolvan som grund och efter ett tag blev det rätt långrandigt och jag började undra hur kul det här egentligen skulle bli. Redan vid 23 började de första gäspningarna ljuda. Plötsligt sade någon "Vad ska vi egentligen spela in i studion?". "Ingen aning, vi kan väl bara jamma?".
Vi gick ner och började micka upp och fixa inställningar på mixerbordet och så vidare. Mickar plockades fram, kablar drogs och allt placerades så bra som vi kunde. Tack vare Vigge och David lyckades vi få ihop en riktigt bra struktur. Det tog sin tid, men vid 2-2.30-tiden började allt vara klart. Natten till ära hade jag tagit med mina nya hörlurar från AKG för att prova medhörningen, och precis som jag trodde lät de fantastiskt.
Men frågan kvarstod, vad skulle vi spela? Då kom dundermannen Olle med ett förslag om att snickra ihop en låt, och eftersom han redan ett par bra riff kunde han och Erik få ihop något som faktiskt lät riktigt bra vid första förhandsgranskningen.
Galet hett hos gitarristerna!
Jag hade under tiden som mickning, inställningsfix och låtfixeri hunnit banka trummor en bra stund. Jag mådde verkligen som en prins. Jag gick in i kontrollrummet och utbrast "Jag har inte mått så bra på ett halvår, fan va kul detta är!!"
Tanken var alltså att vi skulle spela in allt live. Jag hade stora studion för mig själv, Erik och Olle på gitarrer hade ett annat rum. Elias som tog på sig ansvaret över basen satt i kontrollrummet tillsammans med Vigge, Micke och David som rattade ljudet.
Ja men i alla fall, vi började i lagom takt öva in den så alla visste hur arret gick. Det gick ganska smärtfritt. Jag har fått lära mig att memorera arrangemang ganska snabbt, då det sällan finns mycket tid när jag spelar.
Putte redo to rocka!
Jag tror vi behövde 8-9 tagningar innan vi kände att alla gjort minst 95%. Då var klockan snart 6 på morgonen. Vi spelade in, gick in i k-rummet och lyssnade, spelade in igen, och så vidare.
Innan gitarristerna drog lät vi Olle spela in gitarrsolot, som till slut blev riktigt schysst. Men den som kanske imponerade på mig denna natt var Elias, som jag aldrig sett spela bas förut. och som han spelade! Tajt, rockigt men också melodiskt. Det svängde till ordentligt när basen kom med!
Groovemeister Elias
Vid 6.30 började folk röra sig och kvar var jag, Elias och Vigge som plockade ihop allt. Ja, det var en del! Vid 8-tiden åkte vi därifrån. Jag satte mig på bussen, somnade till, vaknade till lagom till min hållplats. Sen gick jag hem och däckade direkt!
Trötta grabbar klockan 6 på morgon!
Låten är dock inte klar, vi har några gitarrstämmor kvar. Sen ska det läggas på tamburin, didjiridoo och förhoppningsvis lite sång! Och tro mig, det rockar rätt hårt! För att vara en låt som snickrades ihop på en timme är det bra schysst!
Nu måste jag plugga, har tenta imorgon, men jag får ju helgbesök av Lina om en timme.
Det blir kul. Hare fint alla!
Dagens låt: Danny Barnes - Road [Pizza Box, 2010]
tisdag, mars 02, 2010
Nattjam, ny lägenhet, bra film och ett kylskåp fullt med mat..
God sen kväll!
Hur skönt är det inte när kylskåpet är proppat med mat? När man har den där känslan av att ha mat i flera veckor framöver, när man kan välja och vraka på kvällens meny. Det är störtskönt! Man mår verkligen bra. Jag filosoferar över termen "var glad att du har mat på bordet, tänk på de som inte har det", och samtidigt som jag kan ligga här nöjd och belåten grämer jag mig över att det inte är en självklarhet för alla. Jag kan gnälla över att jag inte har så mycket pengar kvar till annat, när det är betydligt värre för andra. Man kan fundera och ha dåligt samvete hur mycket som helst, med all rätt. Men jag ska erkänna att ikväll är jag nöjd och belåten.
Ännu mer nöjd blev jag efter att ha sett en underbar film regisserad av Denzel Washington, där han själv har en biroll. Filmen heter "The Great Debaters" och handlar om ett debattlag från en liten högskola i Texas under 30-talet där svarta ungdomar kämpar för att få sin röst hörd i det otroligt rasistiska samhälle de lever i. De tar upp till kamp, ordets kamp. Det finns väldigt mycket bra dialog, men inte så mycket att man börjar höra sinusvågor av trötthet. Nej, detta är en mycket välkomponerad film. Kolla upp den!
Ja, och så har jag äntligen fått en egen lägenhet. Inflytt första april, men jag lär flytta ut successivt, och bör ha flyttat hundraprocentigt i mitten av april. Hyr ju just nu av min vän Yazmine tillfälligt, och jag diggar den här lägenheten som sjutton, men någon gång ska jag väl få min egen lägenhet. Det bra med nya lyan är att den ligger rätt nära Campus, så jag behöver aldrig tänka på att hinna till en buss eller gå upp så himla tidigt. Så förhoppningsvis lär man se mig oftare på morgnarna framöver. Om man nu vill det, hehe. Det börjar kännas att vi går mot ljusare tider, både vädermässigt och, som jag nämnt tidigare, att saker börjar falla på plats igen. Jag är glad just nu!
Imorgon måste jag upp tidigt, ja, jag måste hinna med bussen. Två föreläsningar och sen blir det ett behövligt och efterlängtat gympass med Micke. Vi har inte varit iväg och tränat på 1 ½ vecka av olika anledningar. Senare på kvällen nalkas tid i studion. Ryktena säger att vi ska samlas några grabbar, micka upp allt, trycka på "record" och bara jamma hela natten lång. Det låter helt underbart faktiskt, tycker ni inte? All tid jag kan få bakom ett trumset värdesätter jag riktigt högt nu när tillfällena inte ges så ofta. Men nu måste jag slänga mig till kojs, upp tidigt.
På lördag har jag omtenta i Mätvärdesbehandling, nu J*VLAR är det dags att klara tentan!!
God natt !
Dagens låt: Dave Matthews Band - Mark & Carter Jam [Stand Up (Companion CD) ]
Hur skönt är det inte när kylskåpet är proppat med mat? När man har den där känslan av att ha mat i flera veckor framöver, när man kan välja och vraka på kvällens meny. Det är störtskönt! Man mår verkligen bra. Jag filosoferar över termen "var glad att du har mat på bordet, tänk på de som inte har det", och samtidigt som jag kan ligga här nöjd och belåten grämer jag mig över att det inte är en självklarhet för alla. Jag kan gnälla över att jag inte har så mycket pengar kvar till annat, när det är betydligt värre för andra. Man kan fundera och ha dåligt samvete hur mycket som helst, med all rätt. Men jag ska erkänna att ikväll är jag nöjd och belåten.
Ännu mer nöjd blev jag efter att ha sett en underbar film regisserad av Denzel Washington, där han själv har en biroll. Filmen heter "The Great Debaters" och handlar om ett debattlag från en liten högskola i Texas under 30-talet där svarta ungdomar kämpar för att få sin röst hörd i det otroligt rasistiska samhälle de lever i. De tar upp till kamp, ordets kamp. Det finns väldigt mycket bra dialog, men inte så mycket att man börjar höra sinusvågor av trötthet. Nej, detta är en mycket välkomponerad film. Kolla upp den!
Ja, och så har jag äntligen fått en egen lägenhet. Inflytt första april, men jag lär flytta ut successivt, och bör ha flyttat hundraprocentigt i mitten av april. Hyr ju just nu av min vän Yazmine tillfälligt, och jag diggar den här lägenheten som sjutton, men någon gång ska jag väl få min egen lägenhet. Det bra med nya lyan är att den ligger rätt nära Campus, så jag behöver aldrig tänka på att hinna till en buss eller gå upp så himla tidigt. Så förhoppningsvis lär man se mig oftare på morgnarna framöver. Om man nu vill det, hehe. Det börjar kännas att vi går mot ljusare tider, både vädermässigt och, som jag nämnt tidigare, att saker börjar falla på plats igen. Jag är glad just nu!
Imorgon måste jag upp tidigt, ja, jag måste hinna med bussen. Två föreläsningar och sen blir det ett behövligt och efterlängtat gympass med Micke. Vi har inte varit iväg och tränat på 1 ½ vecka av olika anledningar. Senare på kvällen nalkas tid i studion. Ryktena säger att vi ska samlas några grabbar, micka upp allt, trycka på "record" och bara jamma hela natten lång. Det låter helt underbart faktiskt, tycker ni inte? All tid jag kan få bakom ett trumset värdesätter jag riktigt högt nu när tillfällena inte ges så ofta. Men nu måste jag slänga mig till kojs, upp tidigt.
På lördag har jag omtenta i Mätvärdesbehandling, nu J*VLAR är det dags att klara tentan!!
God natt !
Dagens låt: Dave Matthews Band - Mark & Carter Jam [Stand Up (Companion CD) ]
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)