Jag är, som många vet, ingen jättekompis med dagens radiomusik. Visst, vissa låtar kan ju vara "catchiga" och ha bra refränger, men det är väl det som är hela tanken med lättlyssnad radiomusik. I 99% av fallen är det låtar som man inte kommer att komma ihåg längre än i högst ett par månader. Men så har vi då den där procenten, och jag tror jag har hittat den procenten för i år.
Amy MacDonald.
Det började med att jag för 2 månader sen var påväg hem efter en lång jobbdag i Jönköping. I bilen var radion på och Mix Megapols hitkavalkad fortsatte att spruta ut lättsmält schlagerarrangemang-tonartshöjning i sista refrängen-samma melodi man hört trehundra gånger förut. Men så kom Amy MacDonald med låten "This is the life". Jag kan inte säga att jag fick en uppenbarelse direkt, då jag är mycket svårflörtad när det gäller just radiomusik. För mig har det en väldigt stor stämpel. Men när jag hörde låten första gången tyckte jag att nåt var nyskapande, jag fick en känsla av att jag inte hade hört det trehundra gånger innan. Det var nåt med musikens äkthet (riktiga instrument, no f*cking programming) kombinerat med en rytmisk enkelhet och hennes underbara röst. När låten var klar och radioprataren flaggade att hon bara var 19 år gammal lade jag namnet i hjärnbanken för att komma kom ihåg till sedan.
För två-tre veckor sen "köpte" jag då plattan "This is the life" och lyssnade såklart först på spår nr. 2 med samma namn några gånger och satte mig in i denna hit som den har blivit, iaf en kortare period. Sen började jag skivan från början och där kom uppenbarelsen in i bilden. Låt efter låt spelades av och allt var fantastiskt. Tjejen är 19 år! (Egentligen inte, hon är född -87). Att kunna skriva så här fulländad musik redan i den åldern, som är så egensinnad och originell att man fastnar direkt, så imponerad har i alla fall inte jag blivit på länge. Mest naturlig känns Amy i sina lättsamma tvåtaktslåtar, "This is the life", "Poison Prince" och min favorit på skivan "Barrowland Ballroom" där man putsar av det gamla westernfilms-pianot tillsammans med en underbar grund av blås och melodi. Men hennes stora stunder kommer egentligen i de lugnare låtarna, de långsammare dvs. T ex i "Youth of today" och "Run", två riktiga arena/extranummer/stående ovationer-låtar. Hon gör dock båda stilarna, helt tveklöst, extremt bra. Jag har svårt att hitta några direkta dåliga låtar på plattan.
Produktionen är underbar. Visst hör man att det är 2008, men skivan är så följsam och svängig rakt igenom att man åter igen blickar tillbaka till 70-talets Flower Power-rörelse.
Amys sång är lika perfekt tajmad som Michael Jackson i sina bästa stunder. Hon gör varje textrad intressant på det ena eller andra sättet, för att inte tala om refrängerna.
Så här fulländad har inte en platta känts för mig sen jag spelade sönder Slayers mäktiga "Reign in blood"-plattan och Megadeths "Rust in peace". Kanske Joyride-plattan med Roxette också.
Jag kan inte lova att jag kommer att vara lika lyrisk om ett halvår, men nu känns den här plattan som en solklar etta på min lista. Det förvånar faktiskt mig själv.
Man får ju önska alla en god (mätt) jul också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar