Spinnande tankar.

Nu när jag är ute i skolorna i Stockholm för Bästa 3:ans räkning och håller i pingislektioner så har jag kommit på en sak.

DET FINNS EN VÄLDANS MASSA BARN I STOCKHOLM.

Framför allt så är det en ganska svindlande tanke, ungefär som när man tänker på rymden, att jag träffar ett par hundra olika barn i veckan. Ansikten som jag bara ser i cirka 45 minuter. Det är väldigt svårt för mig att minnas alla barn, men tänk om de minns mig? Den där stora filuren, med ojämnt skägg, glasögon och mörk röst, och som alltför ofta missar när han ska visa upp ett snyggt

slag.
Hur som helst så kan man ses som en förebild eller stjärna för vissa barn. de kan mycket väl komma ihåg en. Jag kan tyvärr inte minnas alla barn, hur mycket man än vill.

Man kommer att tänka på när man själv var barn och hade vissa lärare, vikarier eller fritidslärare.
Jag kommer ihåg Olle. Jag gick i fjärde klass, han var typ 23. Han lyssnade på Jimi Hendrix och höll på med kampsport. Glad kille som man tyckte var otroligt häftig. Han var kanske lite småtöntig, men han lyssnade på Hendrix och kunde volta bort en hur lätt som helst. Man var ju helt såld, det var tjejerna också.

Jag kommer också ihåg Ron, eller Ronald Lee som han egentligen heter. En av mina kanske största förebilder någonsin. Han var fritidsledare i Hagalundsparken, eller från första början var han städare i Fridhemskolan (min första skola), men fick sedan nytt jobb som fritidsledare. Vi spelade pingis hela somrarna, och jag skrattade alltid massor när han lade sin nersvettade t-tröja i glassfrysen. Han svettades hur mycket som helst, och han drack mängder av Coca Cola.

Vi spelade mer pingis. Vi kunde samla på oss set under en hel sommar, för att sedan sammanställa och se vem som vunnit. Jag fick ändå alltid cola.
Men han var mest populär hos ungarna när han dribblade bort dem i basket. Det är nämligen så att Ron Lee är amerikan och har spelat i NBA i ett flertal säsonger. Helt sann historia.

Men framför allt så log han ALLTID. He was always smiling. I loved it.

Tyvärr så växte jag upp och började gymnasiet i annan stadsdel, och han slutade senare i Hagalundsparken. Och sedan flyttade han tillbaka till USA. Det har säkert gått 6 år sedan jag såg honom sist.

Ron Lee och en tröja jag tror att han hade redan då!