Ett till bombarderat musikår är på ingång

Om ett par dagar har vi ett nytt år framför oss. Och jag vill passa på att tipsa om några fina skivor som släpps under nästa år. Dessa är nog inte för alla, men för oss som gillar hårdock och metal av alla dess slag kommer nästa år bli ett jävlig bra år.

Den 24 februari släpper Lamb of God sin nya platta "Wrath" och jag väntar på med stor spänning på denna. Senast de släppte skiva var 2006 med super-kanonen "Sacrament" som jag håller som en av mina top 10-metalplattor all time. Jag tycker dem har blivit bättre för varje skiva de släppt, men jag vet inte om man vågar tro på att denna slår den förra. Men det är ju det som gör det hela så spännande. Jag hoppas iallafall att det blir riktig "Pure american metal" som är deras slogan.

2 av mina absoluta favoritband släpper också skivor nästa år. Då pratar jag om Megadeth och Slayer.

Slayer släppte också sina senaste platta, "Christ Illusion", år 2006. Den blåste nästan av håret på mig. Gubbarna i bandet (Ja, dem har nått 45 allihopa tror jag) visade att de fortfarande är bland de 4-5 bästa metalbanden därute. Dock har man nog Rick Rubin att tacka för mycket i och med den plattan, stjärnproducenten som även spelar in den nya. En av låtarna har de redan spelat live, "Psychopathy Red" som handlar om en rysk seriemördare. Brutalt är bara förnamnet..

Megadeth, som åter igen har blivit Megadeth släpper nytt och jag kan INTE vänta. När det gäller gitarr-kåteriet har inte Megadeth varit såhär bra sedan Mustaine och Marty Friedman stod på samma scen. Den nya lead-gitarristen Chris Broderick är ett monster. Han spelar Friedmans solon helt klockent och tittar på publiken samtidigt som han ler och det ser ut som han bara lattjar. Enormt.
Jag hoppas bara att han kan skriva lika bra solon självmant. Den 28 februari ska jag se dem för första gången, jag förväntar mig att de spelar något nytt och jag förväntar mig att jag kommer jubla som en galning när låten är klar. Skivan får gärna hålla samma klass som Rust in Peace, då vet vi vilken som blir nästa års metal-platta redan nu.

Dream Theater släpper också ny skiva. Dream Theater spelar, för dem som inte vet, progressiv metal/rock. Vi snackar om ett band där musiken är djupt avancerad. En gitarrist som skapar sina egna taktarter så att de passar hans riff. Vi snackar om en keyboardist som är så lekfull att man blir glad som ett litet barn när han drar igång sina solon. Vi snackar om en bassist som flyter med fingrarna över bashalsen som ingen annan hårdrockare kan göra. Vi snackar dessutom om kanske en av de bästa progressiva trummisarna någonsin, Mike Portnoy är namnet. Sångaren kan man säga vad man vill om dock..
Jag gillar främst deras plattor från -03 och framåt, det har hunnit blivit tre sen dess. varför är för att de som många andra hårda band vågade vara hårda igen.
Jag ska se dem för första gången på Sweden Rock nästa sommar, och jag har stora förhoppningar om att det kan bli en av de bästa spelningar jag kommer ha sett.
Dessutom har monsterplattan "Images and words" från 1992 i bagaget....

Ett annat band som släpper ny skiva nästa år är också ett av mina favoritband, men de håller till i en helt annan genre.
Jag talar om Dave Matthews Band.

Denna gång blir det utan LeRoi Moore. Saxofonisten som gick bort efter en bilolycka i höstas. Antagligen har man andats ut och samlat krafter till en ny platta. Jag har goda förhoppningar om att den tragiska händelsen ändå kommer föra något gott med sig. Det här bandet säljer ut de stora arenorna i USA år efter år. Vi snackar musiker av yttersta klass, och är en så samspelad grupp att alla kan spela en varsin grej och ändå kommer det låta tajt. Min favorittrummis spelar i bandet, min favoritfrontman sjunger. Jag tror på den här plattan. Den förra var sådär.
En dröm jag har är att de ska besöka Sverige, eller åtminstone Norden. Efter det kan man dö lycklig.

Det släpps antagligen en massa andra bra skivor också, men det var dessa fem jag kom på..

Har ni läst hela vägen hit ner är jag impad ärligt talat, fan va jag dillar ibland....

Juldagen

Jag älskar den här dagen.
Man känner bara lugn i magen.

Typ så vill jag sammanfatta den här dagen. För mig kan det vara den enda dagen på där man är legitimt befriad från allt vad ansvar, planering och nytta heter. Man kan fullkomligt skita i vad tiden är, och laga mat behöver man ju inte heller göra. De senaste 3-4 åren har jag haft tradititionen att under julaftonsnatten hänga med Robin på ett eller annat sätt. Förr hade vi tillgång till Hagalundskolan så där kunde vi sitta. Förra julen satt vi där och spelade in våran version av "Mamma pappa barn" med bara en gitarr å en kazoo-flöjt. Kul minne. Det finns på youtube. I år var det nära att traditionen bröts. Men vid 2.snåret hörde vi av oss å en halvtimme senare var vi på lång nattpromenad. Jag kom väl hem 04.15 eller så. Inte en kotte såg vi därute, i alla fall inte många. Jätteskönt var det.

Idag har sängen och soffan varit de mest använda platserna i hemmet. Hur skönt som helst.

Men snart är det dags igen. Nyår väntar om knappt en vecka.

Julens bästa platta.

Jag är, som många vet, ingen jättekompis med dagens radiomusik. Visst, vissa låtar kan ju vara "catchiga" och ha bra refränger, men det är väl det som är hela tanken med lättlyssnad radiomusik. I 99% av fallen är det låtar som man inte kommer att komma ihåg längre än i högst ett par månader. Men så har vi då den där procenten, och jag tror jag har hittat den procenten för i år.

Amy MacDonald.

Det började med att jag för 2 månader sen var påväg hem efter en lång jobbdag i Jönköping. I bilen var radion på och Mix Megapols hitkavalkad fortsatte att spruta ut lättsmält schlagerarrangemang-tonartshöjning i sista refrängen-samma melodi man hört trehundra gånger förut. Men så kom Amy MacDonald med låten "This is the life". Jag kan inte säga att jag fick en uppenbarelse direkt, då jag är mycket svårflörtad när det gäller just radiomusik. För mig har det en väldigt stor stämpel. Men när jag hörde låten första gången tyckte jag att nåt var nyskapande, jag fick en känsla av att jag inte hade hört det trehundra gånger innan. Det var nåt med musikens äkthet (riktiga instrument, no f*cking programming) kombinerat med en rytmisk enkelhet och hennes underbara röst. När låten var klar och radioprataren flaggade att hon bara var 19 år gammal lade jag namnet i hjärnbanken för att komma kom ihåg till sedan.

För två-tre veckor sen "köpte" jag då plattan "This is the life" och lyssnade såklart först på spår nr. 2 med samma namn några gånger och satte mig in i denna hit som den har blivit, iaf en kortare period. Sen började jag skivan från början och där kom uppenbarelsen in i bilden. Låt efter låt spelades av och allt var fantastiskt. Tjejen är 19 år! (Egentligen inte, hon är född -87). Att kunna skriva så här fulländad musik redan i den åldern, som är så egensinnad och originell att man fastnar direkt, så imponerad har i alla fall inte jag blivit på länge. Mest naturlig känns Amy i sina lättsamma tvåtaktslåtar, "This is the life", "Poison Prince" och min favorit på skivan "Barrowland Ballroom" där man putsar av det gamla westernfilms-pianot tillsammans med en underbar grund av blås och melodi. Men hennes stora stunder kommer egentligen i de lugnare låtarna, de långsammare dvs. T ex i "Youth of today" och "Run", två riktiga arena/extranummer/stående ovationer-låtar. Hon gör dock båda stilarna, helt tveklöst, extremt bra. Jag har svårt att hitta några direkta dåliga låtar på plattan.

Produktionen är underbar. Visst hör man att det är 2008, men skivan är så följsam och svängig rakt igenom att man åter igen blickar tillbaka till 70-talets Flower Power-rörelse.

Amys sång är lika perfekt tajmad som Michael Jackson i sina bästa stunder. Hon gör varje textrad intressant på det ena eller andra sättet, för att inte tala om refrängerna.

Så här fulländad har inte en platta känts för mig sen jag spelade sönder Slayers mäktiga "Reign in blood"-plattan och Megadeths "Rust in peace". Kanske Joyride-plattan med Roxette också.

Jag kan inte lova att jag kommer att vara lika lyrisk om ett halvår, men nu känns den här plattan som en solklar etta på min lista. Det förvånar faktiskt mig själv.

Man får ju önska alla en god (mätt) jul också!