0 minuter: öppnar nytt inlägg
Tjenixen!
Jag må ha en av världens mest kritiska ståndpunkter när det kommer till musik, jag kan åtminstone tro det själv ibland. Om du är en person som jag inte känner sen tidigare, och som kommer igång med en musikdiskussion med mig, kan du vara beredd på att jag kapar av din åsikt ganska raskt. Det har varit så tidigare i en större utsträckning. Nu har jag nog lärt mig att respektera allas åsikter. Jag har helt enkelt blivit en snällare kille.
Nu var det i vilket fall som helst inte detta som inlägget skulle handla om. Jag har nämligen lyssnat en hel del på det nyligen släppta samlingsalbumet från TV4:s succéprogram "Så Mycket Bättre". Det är faktiskt väldigt mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Självklart är vissa tolkningar klart mer intressanta än andra, precis som förväntningarna på de olika artisterna har legat på väldigt blandade nivåer. Jag vill ju inte påstå att jag var särskilt intresserad av att börja titta när reklamen visades innan serien började sändas.
Tvärtom. Jag satt i vår slitna soffa med armarna i kors och utbrast i korta hugg, "Jaså, nu kommer en ripp-off på Stjärnorna på Slottet. Det tog bara tre år för TV4 att kopiera idén. Är de verkligen så dåliga?"
Men jag får nog böja mig och erkänna att jag hade fel. Jag har förvisso inte sett ett enda helt avsnitt av serien, utan har istället förpassat mig till TV4play och gått direkt på klippen med artisternas framträdande, dvs allas framträdande förutom Christer Sandelins vaga försök till ett lyckat resultat.
Jag står verkligen inte ut med den killen.
Hur mainstream det än stinker om hela grejen kan jag inte undgå att fascineras av hur originallåtarna totalförändras i karaktär när en annan röst istället får sätta sin prägel. Många av låtarna har också arrats om helt och hamnat i helt nya genrehyllor. Den kanske största förvandligen stod Lill-Babs för när hon smårappade Petters "Såklart!" uppbackat av en bossa-liknande rytm i smoothjazzig stil. Hon är ett proffs ut i fingerspetsarna, och faktum är att det låter bra på riktigt. Det låter mer än att det bara är bra vid en lyssning. Känslan håller i sig även vid femte lyssningen, längre än så har jag inte kommit än.
För er som inte följt serien, eller som helt enkelt glömt bort vad som hände, så vill jag nämna vilka artister som faktiskt var med:
Petter
Lill-Babs
Thomas Di Leva
Plura
Lars Berghagen
September
Christer Sandelin
Plura är den som imponerat mest på mig. Hans tolkning av Sandelins "Det Hon Vill Ha" är helt fantastisk. Låten som i originaltappning är riktigt, riktigt töntig får nu en helt annan innebörd. Man kan faktiskt förstå vad texten egentligen säger. Det enda missen är att det skulle ha varit Plura som skulle ha skrivit den. För det låter verkligen Plura. Att han skulle tolka Petters (Säkert!) "Logiskt" föreföll mer som en självklarhet, men det låter precis likadant där. Det blir Pluras låt direkt.
Den artist som fått mest medial succé efter serien är September, som egentligen heter Petra Marklund. Jag blev sjukt förvånad när jag läste att hon faktiskt bara är 26 år, även om hon varit proffs i branshen i nästan 10 år. "Mikrofonkåt" gick direkt upp som nummer 1 på topplistorna, men jag hävdar att hennes tolkning av Di Levas "Vem Ska Jag Tro På" är något vassare. Den känns mer äkta. Mycket av det beror på att Petra själv sitter med gitarren och plinkar till en nedskalad version av den gamla hiten.
Det spelar egentligen ingen roll vilken låt som jag eller någon annan tyckte var bäst. Hennes stora genombrott på hemmaplan sker nu.
Intressant var också hennes version av Pluras (Eldkvarns) kanske största hit "Kärlekens Tunga", det är någon sorts clubversion med tydligt 80-talsinspirerande synthar och snyggt viskande delay på sången. Låten var med i sista programmet i lördags, så jag har knappt hunnit lyssna in den.
Jaha, fler låtar då?
De två äldsta i sällskapet bjöd på varsin medryckande och rörande ballad. Berghagen lyckades få till sin personliga touch på Petters "Längesen" och Lill-Babs fick Plura att gråta när hon tolkade hans "Huvudet Högt". Denna låt fick mig att krypa in i mig själv och den är en av mina favoriter från serien, tror säkert att jag kommer fortsätta lyssna på den. Hennes tajming är av yppersta världsklass.
Jag har inte nämnt något om Petters och Di Levas framträdande. Anledningen är att de i min bok inte stack ut tillräckligt mycket i mängden. Men det var faktiskt inte deras tolkningar som var sämre, de var riktigt bra. Jag har bara inte blivit tillräckligt förvånad på de få lyssningar jag gjort. Jag blir gärna förvånad, det är då jag blir som mest imponerad.
Det finns dock andra saker kring serien som jag funderat en del på. Hur valdes låtarna ut? Valde artisterna själva eller blev de tilldelade varsin? Hur mycket har artisterna själva lagt ner i tid energi på förändringen? Visst, vissa kräver mer förvandling än andra. Men ibland luktar det lite som att någon lyhörd producent suttit och finputsat på låtarna till de skulle passa de nya artisterna. Jag föredrar att man står för hela skriveriet själv. Men jag får väl böja mig i detta fallet också. Huvudsaken är väl att det låter bra? Mjjaaaaaaaa... det tar emot. Men okej då.
Kan säkert rabbla på en stund till men nu jag trött på det här.
Nu ska jag lyssna på hårdare grejer istället. Thrashfest på onsdag kanske? Vore sjukt najs att se Kreator en gång för alla!!!
Godkväll!
Slut: 2½ timme senare
