Imorgon ska jag till Stockholms Bordtennisförbund igen. För att jobba, tänker ni kanske? Nä. Jag ska hämta mina brillor som jag glömde idag. Varför ska man alltid lägga ifrån sig saker på ställen som man inte har översikt på mer än den gången man lade bort dem. Irriterande. En onödig resa som jag lätt kunde ha sluppit.
Snart nalkas löningshelg, men Putte, den mannen får inte dricka öl någon dag! Pingisjobb lördag, ledsagare söndag o mer pingisjobb på måndag. Det är nu som jag för första gången har börjat uppskatta ledig tid och se det som en lyx istället för en vana.
Well, jag vill inte påstå att jag suttit och finurlat på en lång lista, men det finns några grejer som helt klart sticker ut.
På topplistan återfinns som vanligt SJ och dess stora problem. Nu har jag själv inte berörts, så jag har inte haft anledning att sura över det. Men det finns ju en stor mängd människor som råkar ut för detta titt som tätt, men vad jag förstår är folk numer relativt vana vid att exempelvis förseningar sker rätt ofta. Det verkar nästan som att man tar för givet ATT det kommer vara försenat, och istället blir starkt förvånad om resan skulle gå helt smärtfritt.
Årets vinnare av "onödiga I-landsproblem" utnämner jag till begreppet "facerape". Varje dag tjatar folk om att deras Facebook-konton har blivit facerapade och att folk skriver stötande/roliga/obskyra statusuppdateringar på deras profiler. Ett tips, skydda ditt lösenord? Det är inte jättesvårt.
(Bild hämtad från Lidingöbladet)
På allvar, jag kommer inte på några fler just nu. Det tog totalt stopp. Jag som tyckte att jag funderade fram en riktigt intressant rubrik. Har du några I-landsproblem på lut som varit aktuella i år?
Idag skulle den numer väl omtalade Håkan skjutsa mig hem från ett möte på Stockholms Bordtennisförbund för att sedan skjutsa mig ner till pingislokalen där jag skulle ha hand om en grupp högstadieelever från Tallbackaskolan.
När vi kom ner till vändplan var vädret i full gång med att yra omkring oss och ge oss ett lite blötare yttre med sitt snöblandade regn. Jag sprang hem och hämtade en väska och kom sedan tillbaka och satte mig i bilen. När vi sedan skulle åka därifrån hände det som ibland händer när första snöovädret drar över, nämligen att vi inte kom upp för backen upp till vägen igen.
Varför det, undrar man kanske? Jo, för Håkan hade inte bytt till vinterdäck på sin bil.
Där satt vi, gjorde försök efter försök för att övervinna det hala djävulskapet. Men icke, gång på gång gled vi sakta bakåt igen.
Jag var tvungen att gå iväg för att hinna till nästa ställe, och lämnade Håkan kvar åt sitt öde. När jag sedan kom hem igen efter två timmar tänkte jag att jag skulle ta mig en titt och kolla om bilen stod kvar. Det gjorde den, utan Håkan.
Så hur gick det nu för Håkan och hans bil? Fortsättning följer..
Tja! Nu har man landat igen efter fredagens strapatser med Original High Five. Debutspelning, fullpackat med folk som dansa och sjöng med (!!!). Man kan lugnt säga att jag var en mycket lycklig man denna kväll. Där får man sitta bakom trumsetet och spela med bandet som man själv är fan till. Jag har inte sett till några bilder än, men två Youtube-klipp kan jag länka.
Nu ser jag stört fram emot flera spelningar! Skulle vara grymt och spela i Örebro faktiskt, då jag saknar stället lite grann :)
Så var det med det. Igång hade jag en enda lång dag av chillaxande. Såg två filmer, ganska färska. Nya Wall Street och Inception.
Den förstnämnda kan jag kommentera med att jag håller med de flesta om att den var ett bottennapp. Långt borta var känslan från originalfilmen..
Inception var bra, men faktiskt inte mer än så. Eller så är den jättebra, men med tanke på de astronomiskt fina betyg den fått, så lägger jag mig lite under. Visst var den snygg, men det var egentligen bara två scener som imponerade på mig. Självklart scenen när de vänder upp och ner på Paris, och sen scenen där Arthur flyger omkring viktlöst i hotelkorridoren.
Konceptet på handlingen är faktiskt ganska genial, men jag tycker att man framställt på fel sätt, det är alldeles för mycket Hollywood-dravvel och puttinutti. Att den skulle vara så invecklad och svår att hänga med i som många pennor har skrivit håller jag inte heller med om. Det kan förvisso te sig sunt, att den faktiskt går att förstå. Jag hade dock nästan hoppats på att man skulle hamna i ännu större förvirring om i vilket "drömlager" de befann sig i, och att konceptet Limbo skulle ha visats mer visuellt med hjälp av tokiga miljöer istället för att förklaras med hjälp av känslosamma dialoger.
Filmens stora behållning är huvudrollsinnehavarna, där Joseph Gordon-Levitt och Ellen Page gör ett sjukt starkt skådespeleri bakom centralfiguren Leonardo DiCaprio. De framhäver verkligen de rätta känslorna i varje scen. DiCaprio klarar sig rätt bra med sin seriösa min med rynkad panna och lätt dimmig blick.
Snart väntar nya vecka, och nya äventyr. Jag ser fram emot lite jobb, några möten, kanske repa och några trevliga häng kanske?
Gene Hoglan. Vilket monster han är, både till utseendet och till spelsättet. Han är kanske mest känd för att vara trummis i Strapping Young Lad, men har även spelat med Dark Angel, Death, Testament, Meldrum och många fler. Det är inte så konstigt egentligen, då han är den maskin han är.
Det här spåret heter "Hall of the Gods" och kommer från hans senaste band Mechanisms debutalbum Inspired Horrific. Just den här videon kommer från hans DVD "The Atomic Clock", vilket är hans smeknamn. Medan vi får se hans fantastiska färdigheter vid trumsetet så förklarar han olika komp, och hur de kom till. Väldigt intressant på många sätt.
EDIT: Gene Hoglan har för en månad sen hamnat på omslaget till Modern Drummer, världens största och mest kända trummagasin. Det är ett stort erkännande i sig! Nästan värt ett grattis!
Jag satt här och letade efter ett filmklipp för en stund sen, där citatet från inlägget tidigare idag är taget ifrån. Jag tänkte att det skulle vara lite roligt att få upp det på bloggen, men det gick sådär faktiskt. Så jag började fundera på om den kanske fanns på stora stationära datorn, startade igång den och började leta bland en massa mappar.
Jag blev bra nyfiken när jag hittade en mapp med mobilbilder från 2005-2007. Jag kunde inte då dra mig till minnes exakt vad det var för bilder. När jag sedan började kolla igenom så märkte jag hur mycket historia som fanns där. Varje liten bild bär liksom på en liten berättelse, och jag satt verkligen och mindes varje ögonblick för varenda bild som tagits med min gamla sketna "en komma tre megapixel"-kamera. Det var lite magisk stämning här för en stund. För fyra år sen var de liksom bara bilder, nu är de så mycket mer. Eller?
Där fanns en massa bilder från pingisen, från Blackan, från repen med Robin och med Minor Tension, skärgården med Filippa, från juliresorna i Finland och en massa mer kul! Jag borde verkligen slänga upp lite bilder på nätet. Kanske framför allt en bild på Lelle från Ettan i Blackan. Det var på den tiden då han hade en sån jävla markerad mustasch. En helt underbar syn som man fortfarande flinar stort åt. Då var han så långt ifrån den välklädde kille han är idag som man kan komma.
Jag tror på allvar att jag fortfarande vill ha kvar min mentalitet från 18-årsperioden. Jag har verkligen ingen lust att bli vuxen.
