RIP Megastore

Det var med lite sorg i kroppen som jag gick ut från Megastore vid Sergels Torg tidigare ikväll.
De stängde stängde nämligen igen butiken för att byta ut den fantastiskt stora lokalen mot en mindre. De senaste två veckorna har de haft en stor utförsäljning med extremt bra priser på alla skivor och filmer. Inte minst efter helgen, då allt hade 50% rabatt, även de nya plattorna.

Jag tycker det trist att en av Sthlms största skiv-butiker stänger igen. Även om jag själv faktiskt är en bov i sammanhanget gällande rasande skivförsäljning.

Jag har varit där tre gånger på två veckor. Till slut hade jag köpt 11 skivor till mig, och en till mor min.

Lista:

Lamb of God - Sacrament
Opeth - Blackwater Park
Coheed & Cambria - No world for tomorrow
Faith No More - Platinum collection

A Camp - Colonia
Robert Plant & Alison Krauss - Raising Sand
Johnny Cash - American IV: The man comes around
The Hellacopters - Rock'n'roll is dead

Motörhead - 25 & Alive: Live at Brixton Academy
The Hellacopters - Air Raid Serenades
Amy McDonald - This is the life

och Benny Andersson Orkester till morsan..

Jag är jäkligt nöjd med mina fynd. Fick verkligen lite av allt. Både några favoriter och en del, för mina öron, nya alster. Jag tror faktiskt att jag nu har förstått hur mycket mer man uppskattar en skiva än en mp3-fil.

Ljus på himmelen

Jag tror fanimej att våren nalkas. Och är det inom någon period jag behöver vår så är det nu, den kommer inte en dag försent. Idag vaknade jag upp till känslan av sommartid. Det var då jag fick känslan, ljuset på himmelen hade redan vid kvart över nio lagt sig som ett fint hölje över vår annars så mörka del av planeten jorden. För en människa som precis som jag alltid tenderar att komma i säng minst två timmar efter sin planerade dygnsrytm är våren en mycket välkommen tid på året.

Men tror man att det bara är ljuset som gör våren så ljuvlig så tror man fel. Eller ja, jo, i slutändan är det de ljusare dagarna som skänker mer ro åt själen. Men jag tänkte i vilket fall som helst på vårkänslorna. Även om jag själv bara har erfarenheten av att tjejer pratar om vårkänslor så gäller det nog alla.

För mig har vårkänslor alltid varit viktig för att min årliga livscykel ska hålla sig sig på plus. Hösten har aldrig varit en bra period under mina snart 20 år, dels på grund av mörkret, men också att alla mindre positiva saker i livet väljer att infalla just under den mörkaste hösten.

Den som läser det här nu och tänker på kärlek så har den personen helt rätt.

Jag har under en (alldeles) för lång tid haft en dåligt bubblande period av kärlek. Ja, precis, den kärleken. Den vänskapliga kärleken och kärleken till mina intressen är på topp. Men kärleken som i förälskelsen har inte riktigt vågat sig fram på ett tag. Men nu är det vår 2009.
Jag har en bra tillvaro när det gäller jobb, musiken går stadigt framåt. Ska göra minst två musikresor i sommar, dels Sweden Rock Festival och antagligen se Dave Matthews Band i nåt av Europas hörn i juli. Jag börjar troligtvis plugga på annan ort till hösten. jag gillar verkligen vad jag ser framför mig. Och när jag har saker framför mig som gör mig glad, då blir jag lättare att ha att göra med. Ja, och så sömnen förstås.

I'm seeing the light.

Till sist vill jag bara att alla måste förstå en sak.
Visst kan man leta och leta efter musik som man tycker om och diggar. Men ibland finns det skivor som man bara kommer tillbaka till 10 år senare och som fortfarande är lika bra.
Electric Banana Band. Sjukt glad skiva!!!

Fredag = öl

Tro mig, jag har många dåliga vanor. Snuset är en av dem, sena nätter är en annan.
En annan dålig vana är att jag vill börja träna och göra något åt min numera otränade hållning men att jag aldrig gör något åt det.

Dessa tre ovanor räknar jag direkt som dåliga. En gör min mun ofräsch, en annan kan göra mig tjock och grå i längden. Den tredje gör att jag missar mycket av dagens ljus.

Det finns dock en ovana som jag verkligen trivs med, och det är fredagsölen (alternativt lördagsölen). Imorgon är det fredag och en öl är inbokad. Att sätta sig på krogen blir på nått sätt ett tillfälle att fly vardagen för några timmar. Målet är inte alls att supa sig full, det är att bara njuta av stunden. Det gör man knappast bättre än med en öl på bordet.

Det är på hemvägen som vardagen griper tag i en igen. Full tunnelbana, fyllekäk på donken och en lång promenad hem. Men fan vad värt det kan vara ibland!

Megadeth, fjärde gången gillt.

Värken i nacken sitter fortfarande i, den bortduschade svetten rinner fortfarande i armhålorna och i öronen dånar fortfarande en av världens bästa gnälliga röster. Bildligt talat alltså.
Men värken sitter fortfarande i, men det beror inte på en massa headbangande till Judas Pensionär Priest. Det var förbanden som fullkomligt slet bort energin från min kropp i lördags.

Först ut var TestAmenT, dessa thrash metal-giganter som uppstod under den andra vågen av Bay Area-thrashen i San Francisco kring 1987 (jämfört med t ex Metallica som kom vid 1981). För mig har de länge representerat den mest tajta tvåtakts-thrashen som finns, men framför allt en av de bästa. Längst fram står också min absoluta favvo-sångare i genren. Chuck Billy, som ser ut att väga minst 150 pannor nuförtiden, bjuder på en otrolig uppvisning i avancerad luftgitarrs-teknik och sjunger (och vrålar, väser och growlar) gör han som en Gud fortfarande. Även fast de börjar 5 minuter i redan äckligt otaggade tiden 19.00 i ett nästan tomt Globen bjuder de på kvällens piggaste akt. Den varade inte länge, men jäklar vad de röjer för att vara 45 plus.
Jag och Andreas trängdes, hoppade, skrek och gjorde allt där framme för att visa vår aktning till dessa hjältar. Anton hade parkerat en bit bak för att begrunda konserten från en mer, ja, en mer iaktagande position.

Sedan kom då mina personligen största hjältar, eller min största och mest mastodonte hjälte Dave Mustaine och hans Megadeth. Jag visste att jag troligen skulle besviken, förväntningarna från min sida var skyhöga. Även om jag vet att bandet inte är mycket för mellansnack eller onödiga vilopauser så stör jag mig på att det snack Dave kör mellan låtarna känns som ett manus. Jag har sett otaliga klipp och konserter på datorn där han säger exakt samma saker, gång efter gång. Men jaja, vafaaan, jag pröjsade ju inte 500 spänn för att se Dave prata. Låtmaterialet är bättre än fantastiskt, och det finns mycket att hämta från katalogen.
Tråkig som jag är hade jag kollat upp spellistan innan, men jag ville så gärna veta vad jag skulle få se. Dock blev jag förvånad när man byter ut "Tornado of souls" mot ej aktuella men gamla hiten "Sweating Bullets". Men Dave gör det bergsäkert, killen har ju rutin.

Listan såg ut något som detta:

Sleepwalker
Wake up dead
Take No Prisoners
A tout le monde
Skin o'my teeth
She-wolf
In my darkest hour
Sweating Bullets
Symphony of destruction
Hangar 18
Peace Sells
------
Holy Wars

Det var första gången jag såg dem, har missat dem tre gånger sedan 2005 så det är helt enormt att äntligen ha sett dem.
Jag kom på mig själv med att stå och le stora delar av giget. Listan är bra, men jag hade gärna sett att man bytt ut She-wolf, a tout le monde och som nämnt Sweating Bullets. I setet skulle man ha lagt till Tornado of Souls, Ashes in your mouth och Devil's Island (eller Hook in Mouth), men det är bara jag. Lite mer av de äldre och mer arga alstren.

Men faan vad underbart.

Judas Priest var jäkligt coolt att se. Tufft med massor av folk och grym ljusshow och en massa bra 80-tals rock/metal. Men konserten har en helt annat inramning. Här är det mer show än när Megadeth och TestAmenT satsar på enklast möjliga scenario. Musik och röj till MAX!